Fru talman! Intresset för det avtal som vi debatte-
rar i dag, nämligen Schengenavtalet, har ökat ganska
markant de senaste dagarna, vilket är väldigt bra. Det
som däremot är tråkigt är att det är för sent. Nu har vi
maximalt några timmar på oss att ändra opinionen.
Alldeles snart kommer ett beslut att fattas i Sveriges
riksdag som med all sannolikhet innebär att vi god-
känner Schengenavtalet och det som ingår i det.
Eftersom många har varit uppe i talarstolen och
pratat före mig tänke jag koncentrerar mig på ett äm-
nesområde. Det är ett av de områden som kanske har
diskuterats allra mest och som också har fått väldigt
stor kritik. Det handlar om flyktingpolitiken.
De senaste åren har antalet asylsökande minskat i
alla EU-länder. Statistiken visar på en tydlig nedgång
från ungefär 1993. Tydligaste exemplet är Italien med
63 %. I Sverige har antalet asylsökande minskat med
43 %. Detta betyder inte att det totala antalet asylsö-
kande i världen har minskat. Det betyder egentligen
bara att det har blivit svårare för människor som är på
flykt att ta sig till EU-stater för att söka skydd.
Hur kan det komma sig att det har blivit så här? I
dagens Svenska Dagbladet, under Brännpunkt på
debattsidan, kan vi läsa att Pierre Schori och Laila
Freivalds, som alldeles nyligen var här men gick igen,
menar att Schengenavtalet handlar om det nya och
öppnare Europa. De skriver i artikeln att flyktingpoli-
tiken inte berörs av ett medlemskap i Schengen efter-
som Sverige redan har undertecknat den s.k. Dublin-
konventionen. Det stämmer. Precis så är det om man
ser till de exakta skrivningarna, inte gör ytterligare
analyser och inte går steget längre. Flyktingpolitiken
har ingenting med Schengen att göra.
Jag menar att den uppgift som vi har som politiker
just är att gå längre i konsekvensanalyserna av t.ex.
stora övergripande internationella avtal som vi skriver
under. Det är det jag tycker att vi skall göra i dag.
I artikeln skriver också de två ministrarna att syftet
är att säkerställa att flyktingar skall ha en ovillkorad
rätt att få sin asylsökan prövad i något land inom EU
och att det därigenom säkerställs att asylsökande inte
skickas från land till land. Nu läste jag ordagrant ur
artikeln.
Jag skulle vilja ta upp några punkter som motsäger
det. Jag vill till att börja med kommentera Dublin-
konventionen litet grand. Den trädde i kraft i septem-
ber 1997. Den är kanske inte så okontroversiell som
man skulle kunna tycka. Bl.a. innebär den att alla
asylsökande över 14 år skall registreras med hjälp av
fingeravtryck. Jag tycker att man kan diskutera huru-
vida det är ett bra sätt att gå till väga. Anledningen till
att man gör det är naturligtvis att man vill försäkra sig
om att samma person inte söker asyl på olika ställen.
Man kan säkra identiteten, osv.
I Dublinkonventionen står det också att asyl får
vägras om man kan skicka tillbaka den asylsökande
till ett annat land som skrivit under samma konven-
tion. Frågan är inte hur bestämmelsen är formulerad,
utan snarare hur man kommer att använda dessa reg-
ler. Det är svårt att veta.
Eftersom denna debatt inte handlar om Dublin-
konventionen utan om Schengenavtalet tänkte jag att
vi kanske kan ta den diskussionen vid ett senare till-
fälle. I stället vill jag bevisa att även Schengenavtalet
kommer att påverka vår möjlighet till flyktingmotta-
gande och en ordentlig och bra behandling av männi-
skor som är på flykt.
En punkt handlar om en definition av de säkra
tredjeländerna, dvs. de tredjeländer som inte har un-
dertecknat Schengenavtalet. Det som händer i dag är
att man hänvisar till att man kan skicka tillbaka män-
niskor till ett säkert tredjeland, om man kan bevisa att
personen i fråga har varit där och har haft möjlighet
att söka asyl även i det landet. Då är frågan: Hur bevi-
sar man detta? Det är tydligen väldigt olika hur olika
länder gör för att definiera huruvida det har funnits
möjlighet att söka asyl. En del länder säger att så fort
man har befunnit sig i en transithall på en flygplats i
ett land, har man också haft möjlighet att lämna
transithallen för att ta sig till en polismyndighet för att
söka uppehållstillstånd. Andra menar att om man har
varit i en transithall under en viss period och vistelsen
överstigit ett visst antal timmar, har man haft den
teoretiska möjligheten att söka asyl i landet. Proble-
met med detta är kanske inte hur regeln exakt är for-
mulerad, utan snarare hur man använder sig av regeln
och varför det finns en sådan här regel. Varför har vi
en regel inom Schengenavtalet som säger att vi fak-
tiskt inte behöver ta emot en person som kommer som
flyende om det finns en möjlighet att skicka vederbö-
rande vidare till ett annat land där han kan anse sig
säker?
Jag tycker också att det är värt att notera att län-
der, t.ex. Tyskland, har anmält att alla deras grann-
länder är s.k. säkra tredjeländer. Det kan man kanske
diskutera.
En annan punkt handlar om den samordnade asyl-
politiken. Som jag sade tidigare finns det egentligen
inga formella krav på att ha gemensamma regler för
asyl inom de olika medlemsländerna, utan det som
regleras är vilket land som har ansvar för den enskilde
individen som gör sin asylansökan. Ett sådant system
skulle kunna vara rimligt om det fanns ett territorium
där konventionerna för den här typen av olika regler
hade sett likadana ut, t.ex. för tillämpning av flykting-
konventionen och för övriga bestämmelser om skydd
för asylsökande eller om familjeåterförening, som är
ganska viktiga principer. Men så är det ju inte i dag
inom Schengenområdet, utan man har olika regler.
Därför undrar jag hur man kan ha en konvention som
bara reglerar vilka länder som skall ha hand om detta
när man inte är överens om vilket innehåll avtalet
skall ha. Sedan kan man ju hävda att innehållet är bra
eller att det är dåligt, och det kommer jag tillbaka till
senare. Men jag ställer frågan därför att man säger
uttryckligen att enskilda asylsökande skall behandlas
utifrån nationell lagstiftning i det land som ansvarar
för fallet. Då kan det vara väldigt betydande vilket
land man har råkat få flygbiljett till. Och, framför allt,
har jag en gång blivit nekad i ett Schengenland kan
jag ju inte söka vidare till andra länder, vilket jag kan
i dag. I dag har vi nationella regler för den här typen
av frågor. Får man avslag i Sverige kan man söka sig
vidare till Tyskland eller Finland. Den rättigheten
begränsas i och med Schengenavtalet, och det är då
det blir ett problem.
Man säger vidare att man skall ha ett nära samar-
bete och utbyta information om situationen i de
asylsökandes länder med avsikt att uppnå en gemen-
sam tolkning, detta för att få till stånd en så likartad
bedömning som möjligt. Det är precis detta jag vill
komma till. Jag tror nämligen att flyktingpolitiken och
diskussionen om asyl osv. kommer att bli likriktad
inom de länder som undertecknar Schengenavtalet.
Det är en ganska naturlig sak. Det måste bli så. Sedan
kan man tycka att det är bra eller dåligt. Jag landar
kanske på att det är dåligt, beroende på den utveck-
ling av flyktingfrågorna som jag ser i dag och därför
att jag är väldigt oroad över att flyktingpolitiken
kommer att begränsas och göras mycket snävare,
vilket är en effekt som vi redan har sett.
Det finns också regler om att man skall samordna
visumpolitiken, vilket flera talare har varit inne på.
Inom Schengenområdet skall 128 länder omfattas av
visumtvång. Det som vi kommer att förbinda oss till
när vi skriver under avtalet, tyvärr, är en harmonise-
ring av visumpolitiken. Det innebär för Sveriges del
ytterligare 27 länder.
Man kan ju säga: Att ha visumtvång för människor
som söker sig till Sverige därför att de har varit
tvungna att fly för sina liv hindrar dem ju inte från att
få en ordentlig rättslig prövning i de olika länder som
de har kommit till. Och det stämmer. Men det som
visumtvånget är ett väldigt effektivt sätt att åstad-
komma är att hindra människor från att över huvud
taget klara av att ta sig till Schengenområdets yttre
gränser. Det är det som gör mig oroad.
Vi kan ta ett exempel från Sverige och en konflikt
som låg oss nära, det forna Jugoslavien. Vi beslutade i
juni 1993 att införa visumtvång för personer från
Bosnien-Hercegovina. Det minskade antalet asylsö-
kande från ungefär 4 200 personer i maj samma år
och 6 500 personer i juni detta år till 250 personer
månaden efter. Hur kunde det komma sig? Hur kunde
minskningen bli så drastisk? Var det så att det i juni
1993 helt plötsligt blev en lättnad i Bosnien-
Hercegovina så att folk inte längre behövde fly? Var
det detta som var effekten? Alternativt kanske man
kan dra slutsatsen att det nog var en direkt effekt av
att vi gick in och sade: Nej, ni måste ha visum för att
ta er till Sverige.
Jag vill med anledning av det sagda yrka bifall till
reservation 8, som tar upp denna problematik.
Jag går nu vidare och diskuterar det som heter
transportöransvaret. Alla Schengenländer förutom
Spanien, som har infört transportöransvaret, har ut-
över kostnadsansvaret för själva resan även infört
någon sorts straffansvar för transport av utlänningar
som nekats inresa i ett land. Det beror litet på vilket
land man talar om, men det kan handla om böter och
ibland om kostnader för kost och logi under väntan på
att ett flyg skall gå tillbaka till hemlandet. Man kan ju
hävda att det inte är så kontroversiellt att säga att de
transportbolag som finns, flygbolagen och färjelinjer-
na, också skall ta ett ansvar för de människor som de
transporterar över gränsen. Men jag menar att det är
oansvarigt av politiker att lämna över ansvaret för
asylsökande människor som vill åka till Sverige till
transportbolag, så att de skall stå på andra sidan av
någon gräns och bestämma att vissa människor får
komma in i Sverige och andra inte. Vilka är då de
människor som kommer att hamna i situationen att
fatta det enskilda beslutet? Jo, det är de anställda på
SAS eller på någon färjelinje. Har de utbildning,
kompetens och kunskaper om situationen i de olika
länderna? Jag tror faktiskt inte att det är så.
Man kan också förvänta sig att detta system ger
upphov till diskriminering av passagerare, t.ex. att
människor blir drabbade mycket hårdare enbart på
grund av sitt utseende. På samma sätt tror jag att
många av de regler som hör till Schengensamarbetet
gör att det lätt blir mycket mer godtyckligt, om någon
ser skum ut. Vi vet hur skumma människor ser ut; det
har vi sett på TV, film osv. För mörkhyade människor
med mustasch och konstiga kläder är det mycket
lättare att hamna i ett fack än för den som är en kort-
klippt, ljushårig, lång europé. Detta tror jag att vi alla
känner till. Ingen av oss tycker att det här är ett bra
system. Vi vill inte stämpla människor i onödan, men
risken är att vi gör det i alla fall.
Dessutom tror jag att systemet med transportö-
ransvar ger en utökad möjlighet för människor som
vill smuggla andra människor att ta sig in i länder på
andra sätt än med flyg till Arlanda. Det är också ett
problem.
Fru talman! Jag vill först yrka bifall till reservation
11, som tar upp transportöransvaret.
Den illegala invandringen är ytterligare ett pro-
blem. Det är inte så att människor, bara för att de inte
officiellt söker asyl i Sverige, Tyskland, Danmark
eller något annat land, inte finns där. Det är flera
miljoner människor i Europa, inom EU-området, som
inte är officiellt registrerade någonstans. De har inte
rätt till sjukvård, de har inte rätt till utbildning osv.
Men de har heller inga skyldigheter. De kan inte ta ett
ordentligt jobb. De måste jobba svart om de skall
jobba över huvud taget. De kan inte betala skatt, där-
för att de inte finns med i registren.
Vad är det för samhälle vi skapar när vi säger att
det är ett bättre system att människor måste gå under
jorden för att kunna stanna i landet? Jag tycker inte att
det är ett bra system.
Dessutom tycker jag att det finns väldigt mycket
av dubbelmoral i både den här diskussionen och andra
diskussioner när vi som ett rikt land i Norden inte
bara exporterar vapen till olika länder. Vi ser också
till att göra det mycket svårare för människor som är
på flykt att ens klara av att ta sig till gränserna till vårt
land för att få sin asylansökan prövad. Det tycker jag
är fruktansvärt.