Fru talman! Betydelsen av den fråga som diskute-
ras i dag framgår av massmedierna, av kravallstängs-
len utanför riksdagen, av demonstrationerna på läkta-
ren osv. Frågan är alltså av stor vikt, och den engage-
rar många människor. Likväl väljer regeringen att, när
denna proposition diskuteras, inte ha någon minister
närvarande här i kammaren. Jag tycker att det är en
otillständig syn från regeringen på riksdagen och
riksdagens diskussioner. Där instämmer jag till fullo
med de talare som tidigare har varit inne på samma
sak.
Det har diskuterats mycket om isolationism och
internationalism i detta sammanhang. Jag tror att vi är
många som när en vision - eller, om man så vill, en
dröm - om en värld med öppna gränser. Det handlar
då om en värld utan krig, förtryck, vapen och fattig-
dom - en värld präglad av öppenhet och solidaritet.
En sådan framtidsvision bär den socialistiska rörelsen
i sina djupaste annaler och i hela sitt arv. Den kan
förvisso bäras fram också av den gröna rörelsen och, i
dagens debatt, även av centerpartister, t.ex. Birgitta
Hambraeus, och av rättframma socialiberaler, t.ex.
Lennart Rohdin. Även Gun Hellsvik kände sympati
för vad hon kallade åtminstone en dröm om en enad
värld. Hon tycktes se en sorts utveckling där stadsmu-
rarna revs. Sedan kom nationalstaten. Därefter kom
Schengen. Kanske får vi ytterligare något. Frågan är
om det är riktigt.
Vi som är kritiska till Schengen menar att det med
Schengen förvisso är så att murar rivs inom Europa
men de höjs omkring Europa. Det är inte oväntat. Om
vi betraktar den politik som EU i olika forum har fört
gentemot tredje världens länder, gentemot den inter-
nationella handeln osv., märker vi att det har handlat
om den rikes vaktslående om sina egna privilegier.
Man säger att vi som är emot Schengen, mot passfri-
het i Europa, är isolationister. Göran Magnusson har
flera gånger återkommit till detta.
Hur var det 1986 när Sverige och även Sveriges
största parti icke var för utan emot ett EU-
medlemskap? Var Sverige då internationellt isolerat?
Levde vi då i ett isolat? Var Sverige 1993, då vi fort-
farande inte var med i EU, internationellt isolerat -
isolationistiskt, utan internationella kontakter? Är
Sverige i dag, innan vi är med i Schengen, en isolerad
stat? Frågorna behöver bara framföras på detta reto-
riska sätt för att man skall förstå att beskyllningarna
mot Schengenmotståndarna faller platt till marken.
Detta är ingenting annat än tom demagogi.
Det handlar inte om isolationism eller inte, utan
det handlar om hur vi banar väg för en öppnare värld.
Gör vi detta genom att rika länder sluter sig samman
och visserligen öppnar gränserna inbördes men höjer
sina murar, har en skärptare och mera protektionistisk
handelspolitik när det gynnar dem gentemot andra
länder, även tredje världens länder, bedriver en politik
så att de hela tiden tjänar på det och när det gäller
flyktingpolitik och flyktingströmmar hela tiden ser till
att försöka värna sig och avskärma sig som en visser-
ligen stor och möjligen växande men dock historiskt
välsituerad ö - välsituerad bl.a. på bekostnad av andra
länders och världsdelars fattiga delar?
Man talar om friheterna inom Schengen- och EU-
systemen. Men man kanske glömmer bort litet grand
historien. När man skrev in de fyra friheterna i Rom-
fördraget var det varor och kapital som avsågs och
dessutom rörlighet för människor. Men vad man fram-
för allt avsåg var faktiskt frihet för produktionsfaktorn
arbete, att arbetskraften skulle förmås att flytta runt i
stället för att gå arbetslös här eller där och för att det
inte skulle bli överefterfrågan på arbetskraft så att de
arbetande kunde pressa upp sina löner och sociala
villkor. Man skulle utjämna tillgången på arbetskraft
inom Europa. Det var det som konstruktörerna av EU
bollade med i sin teori. Då kunde man naturligtvis
inte uttrycka det med denna klarhet och brutalitet,
utan man måste försöka ha ett mera ideologiserat
språk kring detta och tala om fri rörlighet för männi-
skor.
Avsikten med Schengen har egentligen aldrig varit
ökad frihet för människorna. Det visar också det sys-
tem som man i och med Schengen bygger upp. Om
avsikten skulle vara ökad frihet, varför måste man då
öka kontrollen? Det är för den internationella brotts-
ligheten, säger man. Då är det två frågor som reser
sig. Antingen är det så att man har en kamp mot den
internationella brottsligheten och måste öka resurser-
na till polisen - det är alla överens om kommer att ske
i och med Schengenavtalet - för att hålla kampen på
nuvarande nivå. Då är Schengen är ett dåligt system i
en period av ökad internationell brottslighet. Det
kanske vore effektivare att ha ett system à la den
nordiska passgemenskapen, där vi har en kontroll vid
gränserna men passfrihet. Eller också är det så att
Schengensystemet får motivera att man ökar resurser-
na till den repressiva och övervakande apparat som
växer fram i dess spår. Det är alltså så att Schengen
innebär ökad kontroll och därmed egentligen minskad
frihet eftersom det krävs en större apparat.
Anhängarna till Schengen säger att detta avtal är
mellanstatligt därför att det kräver enhällighet för att
förändras. Ja, det är i formell mening riktigt. När vi
också anslutit oss till det har vi därigenom krupit in
under Schengenakin. Där finns det saker som vi ännu
inte ens vet vad de betyder för svensk lagstiftning.
Den i dag frånvarande regeringen har inte behagat att
tala om för oss vad det kommer att betyda för svensk
lagstiftning. Men då är vi fast där. Upptäcker vi sedan
saker som är dåliga och som står i oöverensstämmelse
- för att tala norrländska även om jag inte är norrlän-
ning - med vad riksdagen och folket egentligen skulle
vilja är vi fast i Schengen. Det krävs nämligen enhäl-
lighet enligt konventionen för att vi skall kunna ändra
den, en konvention som vi kryper in i och i vars 137 §
det heter att vi inte får reservera oss mot denna kon-
vention.
Det blir alltså så att Sverige får anpassa ett antal
lagar om majoriteten i denna kammare, vilket allt
tyvärr tyder på, kommer att säga ja till Schengenavta-
let.
Så kommer jag in på det här med den verkställan-
de kommittén. Den kommer att ha ganska stora makt-
befogenheter över hur konkretiseringen av detta ram-
avtal skall gå till. Den kommer att ha makt t.ex. att
bestämma över sina egna procedurregler. Den går inte
utanför konventionstexten, säger Göran Magnusson.
Nej, det gör den inte därför att konventionen tillmäter
den verkställande kommittén denna exklusiva och
utomordentligt starka makt, svår att kontrollera, svår
att få insyn i. Det är klart att den lever enligt konven-
tionen eftersom konventionen ger den så vida befo-
genheter.
Parlamenten i andra länder har åtminstone på nå-
got sätt försökt att få någon sorts undantag och skaffa
sig åtminstone ett medel att kunna påverka sina repre-
sentanter i denna kommitté. Det har Nederländernas
parlament gjort, i någon mån också det italienska och
det belgiska. Det franska parlamentet har i varje fall
uttalat kritiska tankar om hur Schengensamarbetet
fungerar i parlamentarisk mening. Men Sverige är likt
strutsen. När EU:s federalistiska flod rinner vidare
flyter landets regering och riksdagsmajoritet med
liksom korken, ifrågasätter inte och bockar med i
varje vågrörelse fogligt och snällt. Detta är, fru tal-
man, en tragedi för vårt land.
Man kan se det här som Birgitta Hambraeus så
målande gjorde som en sorts steg-för-steg-strategi. Vi
får EMU. Det krävs av oss en mer och mer självstän-
dig riksbank med minskad parlamentarisk kontroll
över sig. Vi tar det ena steget efter det andra. Vi får
ett Schengenarbete där den nationella självständighe-
ten på område efter område urgröps på väg mot ett
mera federalt Europa. Det är en beklaglig utveckling,
en utveckling som man inte sade skulle äga rum den
gången vi trädde in i EU. Men det var vad vi befarade
och visste.
Det är med beklagande, fru talman, som jag in-
stämmer i reservationerna, inte att jag beklagar reser-
vationerna utan det att det är reservationer och inte
majoritetsskrivningar i utskottet.
I detta anförande instämde Hanna Zetterberg och
Alice Åström (båda v).