Herr talman! Jag har lyssnat på dagens debatt. Det
har varit en väldigt lång debatt med många intressan-
ta, kunniga och bra inlägg, tycker jag. Jag kan inte
påstå att jag skall komma med några stora nyheter
eller slående inslag. Jag har några spridda kommenta-
rer som jag ändå gärna vill göra.
Jag gick en promenad här ute i solen i dag och
tittade på kravallstaketen på Riksgatan utanför Riks-
dagshuset. Någon räknade till 38 poliser som hade
samlats för att ta hand om alla våldsinriktade demon-
stranter som förväntades. Jag kunde dock bara se en
handfull som stod med plakat och demonstrerade. Det
var fem äldre kvinnor som ville ha tillbaka sin änke-
pension.
Det finns de som tycker att vi talar om spöken när
vi säger att Schengen kommer att bidra till att vi får
ett kontrollsamhälle. Jag hade gärna sett de 38 poli-
serna här inne. Den här debatten handlar väldigt
mycket om dem. I stället för att jaga spöken på Riks-
gatan hade de kunnat vara här och lyssna på debatten.
Det är likadant med Laila Freivalds, vår värderade
justitieminister. Jag kan instämma med dem som har
varit uppe tidigare i debatten om att vi saknar Laila
Freivalds här. Jag har litet svårt att förstå varför vår
justitieminister inte bevärdigar riksdagen med sin
närvaro under årets viktigaste debatt inom hennes
ämnesområde. Det är oerhört svagt.
Det har förts några intressanta diskussioner och
fällts några intressanta kommentarer i den här debat-
ten som jag måste ta upp. Jag tänkte också - liksom
Kenneth Kvist gjorde - kommentera Göran Magnus-
sons återkommande tal om att Sverige isolerar sig
utanför Schengen. Man kan ställa sig några frågor
kring detta. Vem är det som isolerar sig? Är det den
som är innanför eller den som är utanför murarna?
Samtidigt resonerade Göran Magnusson som att det
inte bildas några nya murar när vi går med i Scheng-
en. Hur kan man då isolera sig om man hamnar utan-
för?
Det tråkiga är att det har blivit en så märklig dis-
kussion. Den sakliga debatten från ja-anhängarna är
så väldigt svag, så oerhört tunn. Regeringen har inte
tillvaratagit svenska folkets intressen i dessa frågor.
Det finns egentligen inga sakliga motiv för att vi skall
gå med i Schengen - i alla fall har det inte framförts
några sådana här. Vi får otvetydigt ett sämre samhäl-
le. Vi får kontroll inne i landet i stället för vid våra
gränser, och det är inga i Sverige som vill ha det så.
Jag är övertygad om att en väldigt stor majoritet av
svenska folket hellre vill ha kvar våra gränskontroller
än att vi ökar kontrollen inom landet.
I Storbritannien och Irland inser man att för länder
som är omgivna av vatten är det praktiskt, billigt och
effektivt att ha gränskontroller. Sverige omges också i
väldigt stor utsträckning av vatten. Hade regeringen
valt att försöka att tillvarata det svenska folkets intres-
sen, då hade vi begärt undantag i Amsterdam och vi
hade låtit bli att skriva under Schengen - precis på
samma sätt som Storbritannien och Irland har gjort.
De väljer nu att isolera sig i stället.
De enda argumenten som jag kan hitta och som
det finns någon saklig tyngd i för att Sverige skall gå
in i Schengensamarbetet - jag kan förstå att det finns
starkare skäl för Tyskland, Belgien och Holland - är
om man har en obändig längtan att fortsätta byggan-
det av den europeiska federala staten eller om man är
rabiat flyktingmotståndare som till varje pris vill
hindra flyktingar att komma in i landet.
Göran Magnusson, och också andra talare, har
faktiskt varit inne på att invandringen är ett omfattan-
de samhällsproblem, som vi måste gå med i Schengen
för att kunna åtgärda. Det är så man måste tolka det
han säger. Jag har svårt att se att invandringen runt
om i världen skulle utgöra ett rejält hot, att det skulle
finnas stora risker för att tusentals, hundratusentals
eller miljoner människor skulle välla in i Sverige om
vi inte går med i Schengen.
Det är uppenbart att man för de här två argumen-
ten är beredd att offra ganska mycket. Man är beredd
att tillåta att vi får fler narkotikamissbrukare och att vi
i högre utsträckning får ett kontrollsamhälle.
Jag vill gärna vända mig särskilt till socialdemo-
kraterna. Förr var det litet av ett adelsmärke, ett kän-
netecken för socialdemokraterna att man ville arbeta
pragmatiskt. Pragmatiskt politiskt arbete, rationalitet
och förnuft skulle prägla partiet. Jag tycker att man nu
har kommit ifrån det. Det svenska EU-medlemskapet
har blivit som en tagg som sprider sitt gift inom soci-
aldemokratin. Det är inte längre rationalitet och för-
nuft som är ledstjärnan utan helt andra saker. Social-
demokraterna har tappat orienteringen om vart man
vill, vart vi är på väg och vart vi skall.
Vi andra, som spjärnar emot litet grand, kan undra
vart det här skall leda. Alla de inom socialdemokratin
som inte känner igen sin partiledning och som inte ens
kan få sina ministrar att ställa upp i debatten och ta
debatten utan låter andra göra det i stället kanske
också undrar hur det här skall gå.
Jag är i och för sig inte rädd för att socialdemokra-
terna skall förlora i val, men jag är rädd för att Sveri-
ge och svenska folket förlorar på att ha en regering
som inte längre tillvaratar svenska folkets intressen
och inte längre ser rationalitet och förnuft som vettiga
ledstjärnor i det politiska arbetet. I stället följer man,
som Kenneth Kvist sade, med som en kork på vågen
och använder argument som inte hör hemma i en
vettig och saklig debatt.
Jag vill yrka bifall till reservation nr 1.