Fru talman! Vi diskuterar i kväll tre olika utgifts-
områden, som det heter på riksdagsspråk. Alla börjar
med orden ekonomisk trygghet.
Fru talman! Det är ett sällsynt illa valt namn på
förslag som innehåller kraftiga försämringar för tiotu-
sentals änkor och en halvering av omställningstiden
för framtida änkor och änklingar, från tolv till sex
månader.
Efterlevandeskydd inom socialförsäkringar är en
komplicerad fråga. En stor del av 1980-talets social-
försäkringsdebatt handlade om hur man skulle hantera
de framtida änkepensionerna. Det innehöll sådana
inslag som en proposition som lämnades till riksdagen
och som sedan drogs tillbaka. Det innehöll också
långa överläggningar mellan olika partier om hur man
skulle lösa problemen i samband med att det blev allt
vanligare att kvinnor hade egna inkomster och därmed
egna pensioner.
Till sist blev det en uppgörelse - en uppgörelse
med bibehållande av reglerna för dem som redan hade
hunnit bli änkor och långa, ibland t.o.m. mycket långa
övergångstider för dem som i framtiden skulle bli det.
Dessutom infördes en tolv månaders omställ-
ningspension för dem som i framtiden skulle drabbas
av detta.
Fru talman! Man kan inte säga att det förslaget var
så där rasande generöst, speciellt inte i jämförelse
med vårt grannland Norge. Där har man en annan
ordning som syftar mera till att försöka leva upp till
tankarna om någon form av inkomstbortfallsprincip,
dvs. någon form av bevarande av den levnadsstandard
som har funnits.
Ingen kunde då, för ca 6-7 år sedan, tänka sig att
en socialdemokratisk regering tillsammans med Cen-
terpartiets röster skulle driva igenom mycket stora
försämringar för många befintliga änkor och halvera
den korta omställningstiden på tolv månader till sex
månader, detta senare att börja tillämpas redan fr.o.m.
nyårsdagen, dvs. om ett par veckor.
Det senare förslaget ger, om vi skall tro regering-
ens proposition, besparingar nästnästa år på 70 miljo-
ner kronor före skatt, efter skatt förstås mycket mind-
re.
Välfärdsstaten bygger på ett par olika saker. Den
bygger på att det finns välstånd i samhället, välstånd
som går att använda till att sprida välfärd till många.
Den andra principen är att försöka åstadkomma
trygghet - inte trygghet mot livets allmänna elände i
form av sjukdom, tidiga dödsfall och arbetslöshet,
men mot de ekonomiska effekterna av sådant så att de
inte skall bli alltför negativa. Därav den inkomstbort-
fallsprincip som vi och socialdemokraterna och kan-
ske några andra partier står bakom, socialdemokrater-
na åtminstone i högtidstalen.
I dag prövas detta - dvs. om socialdemokraterna
tillsammans med Centerpartiets ledamöter kör igenom
det beslut som låg underförstått när vi behandlade
frågan i slutet av november.
Om det blir så, och allt talar väl tyvärr för det,
kommer man med några månaders förvarning att
åsamka mycket stora förändringar i många männi-
skors ekonomiska trygghet. Om ni som gör det tror att
det här inte får effekt utöver de familjer som drabbas
och inte får effekt för alla de andra människorna som
kan se vad som händer, tar ni fel. Socialdemokraterna
har med detta och en del andra beslut som vi har haft
anledning att kritisera undanröjt mycket av den tilltro
till de offentliga systemen som har varit en värdefull
del i det svenska samhällsbygget.
Fru talman! Utöver dessa direkt upprörande för-
slag finns även andra regeringsförslag på detta ut-
giftsområde som vi motsätter oss därför att vi tycker
att de inte är rimliga. Ett sådant handlar om hur man
skall beräkna fritidshus för pensionärer som har såda-
na i samband med beräkning av bostadsbidrag. Jag
ställer mig förstås helt bakom Folkpartiets yttrande till
dagens betänkande.
Den största av alla pensionsfrågor är förstås den
som handlar om det allmänna pensionssystemet. Efter
många års utredande tillsatte hösten 1991 den nyvalda
borgerliga regeringen en arbetsgrupp med alla riks-
dagspartier. Sommaren 1992 presenterades en prin-
cipskiss till hur den framtida reformeringen skulle
kunna se ut, och i januari 1994 fick vi en femparti-
uppgörelse om hur det skulle se ut efter det att Väns-
terpartiet och Nydemokraterna valt att inte delta. En
mycket stor riksdagsmajoritet, någonstans mellan 80-
90 %, ställde sig i juni 1994 bakom det förslaget.
Förslaget har förstås väckt uppmärksamhet inte
bara i vårt land utan även internationellt, både för
innehållet och för bredden i uppgörelsen - att det har
varit möjligt för så många partier att göra upp om
något så fundamentalt och viktigt som det framtida
ålderspensionssystemet utformning.
Jag nämnde bredden. Bredd innebär förstås att
man måste ge för att kunna ta. Det är självklart, kan
man tycka. Detta var också självklart för de sju per-
soner från de fem partier som i pensionsarbetsgruppen
utredde och förhandlade för sina respektive partiers
räkning. Det var också självklart för de fem partiled-
ningar som i januari 1994 godkände pensionarbets-
gruppens förslag.
Men det är inte självklart för alla. Många inom det
största partiet har uppenbarligen en annan uppfattning
om hur avtal skall konstrueras. Det har varit bekläm-
mande att under de senaste månaderna få se riksdags-
ledamöter, ledarskribenter, ordförande i stora fack-
förbund och även LO-ordföranden uttala sig om avtal
på ett sätt som skulle göra dem fullständigt omöjliga
att ha att göra med på en vanlig arbetsmarknad när
avtal skall slutas.
Det har handlat om att avtal inte behöver hållas,
att det inte är så viktigt att alla som har varit med i
avtalet skall var med och det har handlat om att "vi" i
det stora partiet skall bestämma hur det skall vara i
Sverige.
Jag tycker för min del att det var glädjande att i
början på denna vecka läsa rubriken på det pressmed-
delande som utfärdades från det stora partiet, en ru-
brik som handlade om att man ville fullfölja femparti-
uppgörelsen.
Jag tyckte att det var mindre glädjande att höra fi-
nansministerns kommentarer om den avgiftsväxling
som ingår i uppgörelsen och som förvisso skall prövas
ånyo enligt den proposition som antogs av riksdagen,
men där utgångspunkten förstås är, som i alla avtal,
att avtalsparterna måste vara överens för att ändra i
avtalet.
Det har varit mindre glädjande att i dag notera att
statsministern till partiledaröverläggningar om den
framtida pensionsuppgörelsen - den fempartiuppgö-
relse som skall fullföljas - har bjudit in sju partier.
Om detta är ett tecken på att Vänsterpartiet, som har
röstat emot förslaget i riksdagen, eller på att Miljö-
partiet, som i den allmänna debatten gång på gång har
kritiserat förslaget, nu har insett förslagets alla för-
tjänster så är väl allt gott och väl. Men jag är inte
säker på att så är fallet.
Det förslag som riksdagen ställde sig bakom inne-
höll ett antal fundamentala principer. Det innehöll en
livsinkomstprincip, kompletterad med avsiktliga för-
delningspolitiska inslag. Det innehöll följsamhet till
ekonomi och medellivslängdens utveckling i landet.
Det innehöll en andel, inte så stor men ändå en andel,
individuellt sparande. Det innehöll en garantipension.
Det innehöll hyggligt långa övergångsregler för den
s.k. mellangenerationen och det innehöll förslag om
ökad tydlighet och genomskinlighet i förslagen i det
framtida pensionssystemet, exempelvis genom årliga
besked och genom ett inslag av egenavgifter.
Ett av de många underliga inslagen i den debatt
som har rasat har handlat om de s.k. egenavgifterna.
Många socialdemokrater har tydligen funnit det helt
acceptabelt att det har införts egenavgifter på senare
år utan att man har kompenserats lönemässigt, medan
det har väckt en våldsam reaktion inom den socialde-
mokratiska rörelsen, i några av dess grenar, över att
man skall kunna få kompensation för framtida ege-
navgifter.
Förklara det den som kan, t.ex. statsrådet om hon
är här, vilket hon tydligen inte är, eller Lennart
Klockare eller Karin Wegestål, som har anmält sig till
denna debatt!
Fru talman! För de blivande pensionärerna, för
dagens pensionärer och för svensk ekonomi är det av
utomordentligt stor betydelse att den stora pension-
suppgörelsen fullföljs och att reformeringen av pen-
sionssystemet genomförs. De närmaste månaderna
kommer att visa om svensk socialdemokrati har viljan
och kraften att stå fast vid ingångna avtal. Många
kommentatorer utgår redan från att svensk socialde-
mokrati inte har det. För min del utgår jag, trots
många orostecken, från att man har det. Visar det sig
att jag har fel, står det rejält illa till med vårt land.