Herr talman! Jag kan känna att hade den här debatten handlat om att man skulle tvinga heterosexuella att ingå partnerskap hade jag förstått upprördheten, att tvinga någon mot sin vilja. De flesta vill gifta sig på riktigt med ett riktigt äktenskap. Nu handlar det inte om det, utan nu handlar det om att heterosexuella får precis som förut gifta sig hur man nu än väljer, i kyrkan eller på annat sätt. Däremot får homosexuella inte göra det. Jag förstår inte hur det kan vara någonting negativt som drabbar heterosexuella att människor visar sin kärlek till varandra. Kärlek är väl något gott och vackert och positivt. Jag förstår inte hur detta på något sätt skulle drabba andra. Det låter nästan som att det på något sätt skulle besudla äktenskapet att säga att även homosexuella skulle få ingå det. Det tycker jag faktiskt är lite tråkigt.
Barn lever redan i dag i homosexuella förhållanden och ser de homosexuella i familjen som sina föräldrar. Då legitimerar man fördomar genom att säga att det förhållande som deras föräldrar har inte är riktigt lika fint, utan det ska kallas med ett annat ord, registrerat partnerskap trots att det är något annat. Jag kan inte heller se att kyrkan eller någon annan kan lägga beslag på ett ord eller ett begrepp som nu finns i lagboken. Där handlar det om lagstiftning.
Redan i dag finns det människor som väljer att viga sig utanför kyrkan i olika samfund. Skulle man då välja att säga att det inte får kallas äktenskap om man inte vigs i kyrkan? Jag tycker att det är lika märkligt i det här sammanhanget att kyrkan skulle besluta i de här frågorna. Vi som lagstiftare måste naturligtvis har friheten att besluta om det som handlar om lagar och regler.
De rättsliga verkningarna när det handlar om barn finns redan i dag i och med partnerskapet, med de förändringar som har skett när det gäller adoption och insemination. Detta borde över huvud taget inte vara med i diskussionen. Sedan kan jag tycka att det är en extra trygghet för barnen, men det är en annan fråga.