Herr talman! Det finns väldigt mycket som jag från denna talarstol skulle kunna argumentera om, men jag ska stanna vid några frågor.
Först och främst tycker jag att det är väldigt konstigt att det finns mer respekt för fransmännens åsikter än för homosexuella par här i Sverige och den syn som i dag egentligen är ganska accepterad i Sverige.
Vi har i dag tagit del av siffror över vad skolungdomar tycker. Vi är på väg åt rätt håll, så att backa till Frankrikes syn vore - anser jag - ett väldigt stort steg bakåt.
Vidare menade Yvonne Andersson att man inte kan se detta på ett snävt juridiskt sätt. Men det handlar inte om det - det har vi heller aldrig sagt - utan det handlar om att inte göra skillnad mellan olika kärleksrelationer. Vi vill inte ha ett A-lag och ett B-lag. Därför tror vi på ett könsneutralt civiläktenskap.
Sedan kan jag tycka att detta med att gömma sig bakom barnets bästa - jag vet inte hur jag ska uttrycka mig - kanske är en aning fegt. Det finns ju barn även i homosexuella relationer och i partnerskap. Det är väldigt många som har barn, och fler kommer det att bli i och med att det är tillåtet med insemination och så vidare. Varför är barnen i de förhållandena inte lika mycket värda med tanke på deras trygghet, deras säkerhet och deras rätt till två gifta föräldrar?