Fru talman! Gunnar Hökmark verkar vara ganska
nöjd. Han skulle kanske rentav kunnat vara lite mer
historisk. Men det var väl kanske av försiktighetsskäl
som han inte vågade utropa detta som en väldig seger
över det fondsocialistiska spöke som spelade en
mycket stor roll i den politiska debatten i Sverige
under 60-talet, 70-talet, 80-talet och en bra bit in på
90-talet. Den enda resten av agitationen finns i reser-
vation 7. Där säger man att den sjätte AP-fonden är
en kvarleva från fondsocialistiska föreställningar.
Vi vänsterpartister har ingen övertro på det statli-
ga ägandet. Vi tror inte att det är möjligt för några
statliga företrädare som sitter i centrala positioner,
kanske här i Stockholm, att ha en överblick över alla
de kunskaper som finns ute i landets olika företag.
Idén med fonddiskussionen - om vi tar Meidners
fonder - var faktiskt att engagera de arbetande män-
niskorna, de arbetande och tänkande människorna, i
ett långsiktigt ägaransvar. Det var det som den intres-
santa fonddiskussionen gällde. Det är lite sorgligt att
vi så helt har kommit ifrån hela den diskussionen.
Nu finns det en ny diskussion inom fackförenings-
rörelsen som handlar just om premiereservssystemet,
paradoxalt nog, och hur man ska kunna organisera
löntagarnas samlade ägande t.ex. på det sätt som har
pågått i Kanada under en längre period. Det är myck-
et intressant.
Det står i betänkandet - och i bakgrunden ligger
pensionsöverenskommelsen mellan de fem partierna
- att fonderna inte får ha några näringspolitiska eller
ekonomisk-politiska mål.
Jag måste säga att jag tycker att det är ganska an-
märkningsvärt att socialdemokratin har ställt upp på
en sådan formulering. I och för sig står det också att
fonderna ska ha en ägarpolicy, men jag vill fråga
Carin Lundberg, i första hand, vad som egentligen
menas med de här formuleringarna.
Jag ska ta ett exempel. Säg att något större
svenskt börsbolag - jag kan ta Volvo som ligger nära
till hands eftersom jag kommer från Göteborg - som i
dag har en stor kassa har fått två uppköpsanbud. Ett
anbud kommer från en internationell storspekulant
som är ute efter den feta kassan, och på sikt förmod-
ligen också är ute efter att lägga ned i stort sett all
verksamhet i Sverige. Det finns också en annan, lång-
siktigt inriktad, köpare som är tydligt inriktad på att
utveckla verksamheten och behålla produktionen i
Sverige. De nya buffertfonderna äger en del aktier i
Volvo. Har då fondernas representanter rätt att agera i
frågan? Eller är det att lägga sig i näringspolitiken?
Jag uppfattar det som fullständigt självklart att
buffertfonderna måste ha möjlighet att ta ställning i
denna typ av frågor, där också näringspolitiska över-
väganden kommer in.
Är detta verkligen ett paradigmskifte, som Gunnar
Hökmark säger? Har vi nu definitivt skrotat alla tan-
kar på att demokratisera ägandet?
Det finns förstås också åtminstone en ljuspunkt i
förslaget - det ska jag genast erkänna - och det är att
man placerar en av fonderna i min hemstad. Jag kan
inte dölja att det i och för sig känns bra.
Det finns en undersökning som är gjord av något
slags utredningsinstitut där man har tittat på de s.k.
p/e-talen i olika företag i olika regioner i Sverige. Det
gäller priset på aktien i relation till intjänandeförmå-
gan, dvs. i relation till vinsten. Det visade sig att talet
är högre i Stockholmsområdet - Stockholmsbaserade
företag har alltså ett högre p/e-tal.
Det beror delvis på branschstrukturer, men det be-
ror också på ett slags närhetsprincip, hävdar man i
analysen. Eftersom så många av kapitalmarknadens
aktörer finns ihopklumpade här i Stockholm, samti-
digt som många ledande företrädare för ett antal av de
svenska storföretagen också finns här, så träffar man
varandra på seminarier, kanske här uppe på läktaren
eller kanske på golfklubben - vad vet jag? Detta ger
något slags närhetsprincip som inte är samhällseko-
nomiskt rationell. Den beror helt enkelt på att man får
kompisar, och då är det lättare till hands att man pla-
cerar sina pengar hos dem.
Nu odlas de här gamla myterna som var så starka
på 60-talet. Häromdagen fanns en artikel i Dagens
Nyheter där man i princip hävdade att om man för-
lägger all forskning till Stockholm så går det mycket
bättre. Då får man nämligen ett slags ihopklump-
ningseffekt, och därför går allting mycket bättre. Det
är precis samma gamla tänkande som fanns en gång
på 60-talet, och som det tack och lov då kom en
mycket stark motreaktion till.
Detta vilar på en i grunden felaktig orsaksanalys.
Jag tror att det är ganska naturligt att om man lägger
allt kapital på ett ställe så drar det till sig väldigt
mycket människor och väldigt mycket kunskap, helt
enkelt därför att närhetsprincipen råder. Folk vet att
man gärna vill dra sig dit där det finns mycket kapi-
tal.
Däremot tror jag att det långsiktigt samhällseko-
nomiskt är bättre med pluralism och mångfald. Därför
föreslår vi att man borde ta flera steg. Man borde
lägga ut ytterligare två av de fyra buffertfonderna,
och lägga en norrut och en söderut, t.ex. i Skåne. Jag
vet att det också har pågått en aktivitet söderifrån, där
man har velat ha en sådan placering för att utnyttja de
breda kunskaper som finns i näringslivet också i söd-
ra Sverige på ett effektivare sätt.
Trots Gunnar Hökmarks påståenden om para-
digmskifte, tror jag att vi också i fortsättningen kom-
mer att få en diskussion om ett mer demokratiskt
ägande. Hur ska man bekämpa den oerhört kortsiktigt
spekulativt inriktade s.k. marknaden, dvs. den globala
spekulationsmarknaden, som alltmer präglas av kort-
siktighet och spekulation? Hur ska man i stället få
den diskussion som finns i Kanada? Den finns för-
resten inte bara där, utan den finns faktiskt också i
USA - i kapitalismens hemland. Där breder den ut
sig, och den är inte minst kopplad till just pensions-
fonden. Hur ska man använda hela det arbetande
folkets kunskaper för att ta till vara dem också i ett
aktivt långsiktigt ägaransvar? Den diskussionen
kommer också här i Sverige. Det är jag fullständigt
övertygad om.
Till sist ska jag yrka bifall till reservationerna nr 4
och 9. Självfallet står vi bakom också de övriga re-
servationerna.