Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 1. Vi står givetvis bakom alla övriga 23 moderata reservationer och det särskilda yttrandet.
Verklig frihet och verklig trygghet får man inte genom en avi från a-kassan, socialkontoret eller Försäkringskassan. Trygghet uppnår man inte genom att ta ett friår från arbetet och göra något annat. Trygghet är något helt annat, något djupare och mycket viktigare.
Det finns en amerikansk psykolog, Abraham Maslow, som har lagt fram en mycket känd teori om den så kallade behovstrappan för att förklara människors behov och motivation. Den bygger på en utvecklingstrappa där det finns olika behov på varje steg. Först när behoven på ett trappsteg är uppfyllda kan man gå vidare som individ och nå högre mål och allra ytterst meningen med sitt eget liv, någon form av självförverkligande.
Det första trappsteget rymmer de primära fysiska behoven som mat, värme och sömn. Om inte de behoven är uppfyllda kommer hela människans tid att tas i anspråk för att jaga efter mat och värme. När en individ har uppnått de första behoven kommer hon att gå vidare till steg nr 2 som är trygghetsbehoven. Man måste känna sig trygg och säker för att överleva. Man måste kunna skydda sig och känna sig fredad. Först när människan gör detta har hon möjlighet att gå vidare. Stenåldersmänniskorna hade aldrig överlevt om de inte hade haft förmåga att känna rädsla när de var hotade och kunnat fly eller strida. De hade inte överlevt, och då hade inte människoarten heller kunnat utvecklas.
Det finns ytterligare steg i den här trappan som sociala behov, att känna gemenskap, att ha ett arbete eller att ha en familj till exempel, och att få kontroll över sitt liv och klara sin försörjning.
Fru talman! Man kan fråga sig vad detta har med våldsbrott och brottsoffer att göra. Jo, till skillnad mot förr har samhället i dag påtagit sig ett ansvar att skydda individen mot faror. Vi behöver inte längre fly eller kriga själva mot dem som anfaller oss. Samhället ska se till att vi inte blir utsatta för övergrepp mot vår person eller mot vår egendom. Till skillnad mot förr är det samhällets skyldighet att skipa rättvisa, att ställa brottslingar inför rätta och utdöma rättmätiga straff.
Fru talman! Vi medborgare måste kunna känna oss trygga och förlita oss på att samhället och staten är starka och förmår skydda oss från att bli utsatta för brott. Visserligen måste vi själva också ta ett visst ansvar och inte bete oss dumdristigt, men ytterst är det faktiskt samhällets skyldighet att skydda medborgarna från brott.
Där menar vi moderater att staten har misslyckats. Tolv år av socialdemokratiskt styre har i stället resulterat i att våldet har ökat i samhället. Och det fortsätter att öka, och därmed antalet brottsoffer som vi ska diskutera i dag. Människor är mer otrygga i dag, och de får sin frihet begränsad. Det är väldigt många som inte vågar delta i nöjeslivet, i samhällslivet eller i det politiska livet och som väljer att vara hemma i stället. Framför allt vittnar många äldre om att de inte vågar gå ut när det blivit mörkt. Det tycker vi moderater inte är acceptabelt.
Allra värst drabbas de med små resurser som inte har så många egna val att göra, de som saknar en gemenskap genom att de inte har ett arbete att gå till och kanske ingen familj. Funktionshindrade, ensamma, äldre, barn och unga, kvinnor och människor med annan etnisk bakgrund drabbas hårdast av Socialdemokraternas totala misslyckande när det gäller att förhindra brott och framför allt våldsbrott.
Socialdemokraterna har i stället för att leverera trygghet och säkerhet erbjudit ett fortsatt utanförskap och åtgärder som friår och bidrag. Det tycker inte vi är rimligt. Det är inte heller rimligt om man ställer det i relation till den här trygghetstrappan. Först när man har uppnått de grundläggande behoven kan man klättra vidare.
Vi menar att det finns väldigt mycket att göra. Jag tänkte ta upp några frågor i det här betänkandet där vi moderater vill mer än Socialdemokraterna. Jag tänkte fokusera på barn som brottsoffer. De är allra mest sårbara och mest utsatta. Det är barnen vi ska skydda från brott. Ingen i den här kammaren, och ingen över huvud taget, vill att barn någonsin ska bli svikna av en vuxen och utsatta för övergrepp. När det ändå sker är utomordentligt viktigt att allt som kan göras görs för att minimera skadorna hos det drabbade barnet. Därför vill vi moderater ge barnen vårt reservationslösa stöd.
Vi menar att brott mot barn ska utredas vid specialistenheter som ska finnas i hela Sverige, så kallade barnrättscentrum eller barnahus. Där ska det finnas samlad expertis från socialkontoret, polisen, rättsläkare, åklagare och så vidare för att barnet ska få bästa möjliga stöd och rehabilitering samt för att säkerställa att den som har gjort det här brottet mot barnet verkligen ska bli ställd inför rätta. Det är också viktigt att barnet omfattas av de regler som gäller skadestånd. Man ska kunna få skadestånd från den gärningsman som har utsatt barnet för ett brott. När en domstol utdömer ett faktiskt skadestånd ska brottsoffret också få detta, och det ska inte minskas genom ett beslut av en myndighet som ofta sker av Brottsoffermyndigheten.
Vi vill också att handläggningstiderna hos polis och åklagare ska kortas väsentligt, särskilt när det gäller barnärenden. I dag finns det en regel i förundersökningskungörelsen § 2 a. Den beskriver att det ska ske en särskilt skyndsam utredning när det gäller barn som är utsatta för brott om det är ett brott mot barnets liv, hälsa, frihet eller frid och om brottet har mer än sex månaders fängelse i straffskalan. Då ska förundersökningen vara avslutad så snabbt det bara går och maximalt inom tre månader. Dessvärre hålls inte den regeln av en mängd olika skäl. Vi menar att man måste ta itu med det. Man räknar också de här tre månaderna från det att polisen har en skäligen misstänkt person. Anmälan kan ligga i polisen korgar eller högar ett bra tag innan man delger skälig misstanke till någon. I själva verket kan det röra sig om ett halvår eller ännu längre tid. Vi menar att det är viktigt att det går snabbt från det att anmälan görs. Först när barnet har kommit ur den processen kan man ta itu med rehabilitering och vård så att man minimerar skadorna så mycket som möjligt.
Även kvinnor som har utsatts för våld och hot av någon som de har haft eller har en relation med är en särskilt utsatt grupp brottsoffer. Det beror på att kvinnan i det här fallet har blivit utsatt för brott i sitt eget hem av en person som hon har litat på och haft förtroende för. För att förebygga att det ska behöva fortsätta ske i den omfattning som sker i dag är det viktigt att veta mer om brottets orsaker och vad det är som har drivit gärningsmannen att begå våld mot en kvinna som han kanske har älskat någon gång. Därför vill vi moderater satsa mer på forskning.
Vi vill också utvärdera kvinnofridsreformen. Vi är mycket missnöjda med att den som är dömd för våld mot kvinnor kan få ett straff i frihet. Vi vill att grundregeln ska vara att om man har gjort sig skyldig till våld mot en kvinna eller grov kvinnofridskränkning ska fängelse vara den naturliga påföljden. Det är inte rimligt att man får villkorlig dom och samhällstjänst om man har misshandlat någon eller upprepade gånger utsatt någon för hot. Man får kanske kratta löv eller jobba inom Röda Korset. Vad är det för straff för den typen av brott?
Vi moderater har också sagt tidigare att vi vill att hela straffskalan ska utnyttjas så att ett brott av normalgraden ska ge ett straff i mitten av straffskalan. När det gäller grov kvinnofridskränkning skulle det innebära att i stället för som i dag, att man kan vara ute i samhället och avtjäna straffet, kan man faktiskt få maximalt upp till sex års fängelse för det brottet. Då är det inte rimligt att påföljden blir villkorlig dom.
De som är utsatta för våldsbrott behöver mycket mer stöd och hjälp. Därför föreslår vi att dessa brottsoffer får ett eget juridiskt stöd i form av ett målsägarbiträde och att det finns en brottsofferhandläggare dygnet runt hos polisen i hela Sverige.
De ideella föreningarna gör ett väldigt bra arbete, men kvinnojourer och brottsoffersjourer varken ska eller kan ersätta stödet från samhället. Särskilt utsatta brottsoffer som barn, funktionshindrade och kvinnor kan ibland ha svårt att få sina behov tillgodosedda. Det gäller särskilt dem som lider av en psykisk sjukdom och kanske också är missbrukare. De har i dag väldigt svårt att få stöd av kvinnojourer till exempel.
Vi vill alltså att vi ska förebygga våldsbrott genom mer kunskap och forskning. Vi ska fokusera mer på brottsoffer och ge offer för våldsbrott ett eget målsägarbiträde. Vi ska satsa på brottsofferstöd dygnet runt hos polisen. Vi ska sätta kvinnomisshandlare i fängelse och kombinera besöksförbud med fotboja. Vi vill att fler kvinnofridsbrott ska gå till åtal. Vi vill särskilt se till barnen som brottsoffer genom att ge dem mer stöd och genom att det ska gå snabbare i processen. Vi vill att unga brottsoffer får bättre stöd i dag genom att man inrättar stödcentrum på fler platser i Sverige. Polisen måste också bli bättre på att göra hot- och riskbedömningar så att man kan minimera och förebygga brott.
Fru talman! När det händer som inte fick hända, det värsta scenariot, när en kvinna blir dödad av sin man eller sambo, är det ofta ett led i en lång serie av trakasserier, hot och misshandel som kan ha pågått i åratal. Ändå slutade det med den yttersta kränkningen av dem alla. Då menar vi tillsammans med alliansen att samhället måste göra en "haveriutredning" och gemensamt ta reda på: Vad var det som gick snett? Hur kunde det ske? Hur kan vi förebygga genom att arbeta tillsammans? Vem hade kunnat göra vad?
Vi vill, till skillnad mot majoriteten, att fall av dödligt kvinnovåld från en närstående ska följas upp i en "haverikommission". Först när vi lär oss av det som har gått fel kan vi förändra och förbättra oss. Först då kanske myndigheterna genom samarbete kan förebygga fall av onödigt och tragiskt våld.
Slutligen: Det femte och sista steget i den behovstrappa jag nämnde i början brukar man benämna självförverkligande. Först när de grundläggande behoven är tillfredsställda kan vi rikta in oss på att tillvarata våra egna förmågor och drömmar, vår egen mening med vårt eget liv, att göra det man längtat efter och försöka skapa ett så bra och värdefullt liv som möjligt.