Fru talman! När det gäller Brottsoffermyndighetens uppdrag att pröva brottsskadeersättning har det varit så i tolv år. Enligt justitieutskottets egen utvärderingsgrupp får 20 % en förändring jämfört med vad en domstol har sagt. Det innebär, om jag räknar rätt, att i 80 % av fallen står det fast. Det är väl inte så illa i alla fall.
När det gäller målsägandebiträde till närstående tycker jag inte att Peter Althin för mig har förklarat varför den närstående, som ju inte är en part i rättegången, har behov av målsägandebiträde. Jag förstår inte det riktigt. Det är inte helt enkelt, måste jag säga.
Det som anhörig och närstående kan behöva är hjälp av en jurist. Det är det vi talar om när vi talar om målsägandebiträde, om man ska in i rättegångsprocessen. Men ska man inte det är frågan vad man ska ha målsägandebiträde till. Hur ser behovet ut egentligen? Det kanske är så att närstående eller anhörig, vad vi än väljer att kalla det, verkligen har behov av stöd och hjälp, men jag är inte så säker på att det just ska vara en advokat eller jurist som står för den hjälpen. Det kan vara andra professioner. Då leder det tanken fel att kalla ett sådant stöd för målsägandebiträde, eftersom målsägandebiträde per definition åtminstone i 99,9 fall av 100 ska vara en jurist. Annat stöd kan vara stöd från socialtjänsten, kontaktpersoner från brottsofferjourer, kvinnojourer, och det kan vara andra som finns inom kommunens verksamhet.
Jag är inte riktigt på det klara med vad behovet är. Därför vilar jag på hanen i den frågan.