Fru talman! Denna debatt om våldsbrott och brottsoffer har vi en gång per år. Ärligt talat är det också ungefär samma frågor vi diskuterar år efter år. Vi i oppositionen är missnöjda med den hjälp, det skydd och det stöd som brottsoffer får. Vi föreslår ett antal lagändringar för att markera att samhället ser extra allvarligt på våld i nära relationer, hedersrelaterat våld och hatbrott. Vi föreslår förstärkt skydd för brottsoffer som elektronisk övervakning vid besöksförbud, ökad kunskap inom rättsväsendet och prioriteringar av brott mot barn.
Det är möjligt att vi i Centerpartiet och övriga i alliansen upprepar oss år efter år, men det tycker jag verkligen att Socialdemokraterna också gör. Allting utreds, bereds eller väntar på direktiv som förbereds, så även i år. Det är alltså inte konstigt att vi tjatar när det inte händer så mycket på det här området.
Jag tänker göra en liten sammanfattning av några av de 27 reservationer och två särskilda yttranden som vi står bakom. Först tänkte jag dock säga något om reservation 31 under punkt 33, som jag också yrkar bifall till. Reservationen handlar om forskning.
I den centerpartimotion som ligger till grund för reservationen tar jag upp och kritiserar att den forskning som finns på området mäns våld mot kvinnor nästan alltid har fokus på den kvinna som blivit misshandlad. Men för att vi långsiktigt ska kunna förebygga och motverka våld krävs en ökad kunskap, inte bara om offret utan även om gärningsmannen. Vad är det som får en man, för det är oftast en man, att slå, kränka, hota och utnyttja den kvinna som han säger sig älska. Problemet är ju inte kvinnan som blir slagen. Problemet är mannen som slår.
Jag tycker att det blir lite anmärkningsvärt på vilket sätt Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, alltså majoriteten, avfärdar yrkandet. Jag kan utan problem acceptera och respektera att socialdemokraterna här i riksdagen vill att det ska vara socialdemokraterna i regeringen som ska bestämma om olika forskningsprojekt. Motionen avstyrks också med motiveringen att riksdagen inte bör uttala sig om vilka forskningsprojekt som ska prioriteras. I och för sig tycker jag att det är en konstig bedömning av vad vi som folkvalda ska uttala oss om, men jag kan ändå förstå att socialdemokraterna vill hålla detta till sina partikamrater i regeringen.
Men det riktigt tråkiga tycker jag ändå är att majoriteten inte riktigt tycks förstå vad jag menar med motionens förslag. I betänkandet, som ska svara på yrkandet, tas det upp ett forskningsprogram för viktimologisk forskning, ett regeringsuppdrag till Brå att genomföra en nationell brottsoffer- och trygghetsundersökning och att Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten tillsammans har granskat hur man utreder våldtäktsbrott. Det är givetvis angelägna utredningar och forskningsprojekt, men det var inte riktigt det som jag var ute efter med min motion.
Vi måste ändå på något sätt allihop tro och tycka att brottsligheten ska minska. Allt annat är att ge upp. Jag kan åtminstone lova att jag inte tänker ge upp i den frågan. Då kan inte enbart forskning ske på brottsoffer, utan vi måste också veta varför gärningsmän gör som de gör. Detta är en förutsättning för att det brottsförebyggande arbetet ska kunna bli bättre.
Eftersom det i betänkandet inte finns något svar på yrkandet skulle jag vilja ha ett svar av Socialdemokraternas anmälda talare i den här debatten, Elisebeht Markström. Tycker inte Elisebeht Markström att samhällets inriktning måste vara att minska brottsligheten, och är det då inte, minst sagt, angeläget att också forska på och få kunskap om varför gärningsmän begår brott, i det här fallet varför de här männen slår, kränker, hotar och utnyttjar kvinnor?
Fru talman! Över huvud taget finns det ingen målsättning för den nuvarande socialdemokratiska regeringen att minska brottsligheten. Ta det lite lugnt nu! Jag tvivlar inte det minsta på att socialdemokraterna liksom centerpartisterna verkligen vill minska brottsligheten, men förmågan att nå dit saknas.
Förra året behandlade vi en handlingsplan mot ekonomisk brottslighet här i kammaren. Det är väl bra att det finns en sådan. Samtidigt måste man ställa sig frågan varför regeringen tar fram en handlingsplan mot ekonomisk brottslighet men inte en handlingsplan mot våld mot kvinnor, ingen handlingsplan mot sexualbrott eller, varför inte, en handlingsplan för att minska brottsligheten totalt i landet.
Jag tycker att detta är en brist, och denna otydlighet gör också att det brottsförebyggande arbetet runtom i landet blir lidande. Inte minst polisens allt lägre prioritering av det brottsförebyggande arbetet är allvarlig.
Från Centerpartiets sida föreslår vi en handlingsplan för att motverka mäns våld mot kvinnor. Vi föreslår en nationell strategi för samarbete mellan myndigheter för att minska våldsbrotten mot kvinnor, och vi föreslår som en första delmålsättning att på tio år ska antalet våldsbrott pressas tillbaka till samma nivå som för tio år sedan.
Givetvis kan man diskutera fram och tillbaka vilken målsättning som är rimlig, men jag tycker att det viktiga är att vi har en målsättning och tar fram åtgärder för att kunna nå denna målsättning. Det är först därefter vi kan veta om vi har gjort ett bra jobb eller inte. Vi som är folkvalda, förtroendevalda, måste slå fast att arbetet för att minska brottsligheten måste prioriteras inom alla delar av samhället.