Fru talman! Förklaringen till att vi har skrivit om forskning och brottsoffer är väl huvudsakligen att betänkandet handlar om just brottsoffer. Det är därför inte så konstigt att vi betonar det i betänkandet.
När det gäller frågan om forskning kring män som begår våldsbrott är det helt klart; vi är helt överens på den punkten. Det finns ingen motsättning där.
Jämställdhetsminister Jens Orback har innevarande år ägnat ganska stort intresse åt just de här frågorna och har delat ut en del ekonomiskt stöd till just de verksamheter som sysslar med män som är våldsamma. De olika manscentrum, de manliga nätverk och kriscentrum för män som finns runtom i landet finns, skulle jag vilja säga, på alldeles för få platser. De har ändå fått stöd för att kunna utveckla sitt arbete. När de finns som goda exempel kommer andra att kunna följa efter.
Det som av rättviseskäl kan bekymra mig något är att vi så fort det är fråga om män som begår brott ganska snabbt ropar efter forskning, utveckling, behandlingsinsatser, ordentliga och rejäla resurser samt professionalitet. Men när det gäller brottsoffren - kvinnor och barn som under åtminstone 25 år har fått, kan man säga, hålla till godo med kvinnojourernas i och för sig oerhört angelägna, viktiga, bra och fina arbete - vill jag säga att det är långt ifrån professionalitet på kvinnojourerna. Det är för mig en diskussion som jag tycker att det är angeläget att fortsätta med. Det jag tidigare avslutningsvis försökte säga var just att vi nog också bör titta på de ojämlika villkoren mellan kvinnor och män för att komma något steg längre i frågan.