Fru talman! Jag tycker att jag har försökt att svara just när det gäller värdet av att Brottsoffermyndigheten får ha kvar det uppdrag man har när det gäller brottsskadeersättning. Jag tror att jag har försökt att uttömma det så gott jag kan.
Kanske var det en felsägning tidigare. Vad jag menade i mitt inlägg var just att stödet till verksamhet som riktas till kvinnor och barn i huvudsak utgår till frivillig verksamhet runtom i kommunerna. De här verksamheterna har funnits länge. Det görs ett bra arbete. Men det är ytterst få som har så goda resurser att de kan stoltsera med att ha personal som är anställd därför att den har en särskild kompetens för arbetet.
Så ser det ut när det gäller verksamhet riktad till kvinnor. Det var vad jag tydligare försökte säga. Johan Linander svarade då och sade att det är klart att vi ska stödja kvinnojourerna. Jo, det är riktigt. Men jag tycker att vi ska stödja kvinnojourerna på ett sådant sätt att de verkligen kan arbeta professionellt, finnas tillgängliga dygnet runt och ha anpassade bostäder som det går att bo i och som inte samtidigt måste vara möteslokaler för föreningens medlemmar eller samtidigt är studiecirkellokaler och så vidare.
Villkoren för verksamheten för misshandlade kvinnor och barn jämfört med villkoren för män som frivilligt söker hjälp därför att de är våldsamma är oerhört ojämlika. Där har jag nu ett par gånger försökt att kasta ut några krokar. Jag tror alltså att kvinnors och mäns ojämlika villkor är en grundläggande fråga att diskutera. Här ser vi ett sådant utslag.