Herr talman! Statsrådet Lauréns inlägg är märkligt
därför att hon nu gör om hela frågan till att
ingenting egentligen behövs. Det räckte egentligen
med den ursprungliga deklarationen. Samtidigt har
hon vid flera tillfällen förklarat att man skulle
beakta kritiken. Hon gjorde det bl.a. på ett mycket
uppmärksammat möte ordnat av TCO, där jag
deltog i debatten.
Ingenting av det som Reidunn Laurén har framfört
vid flera tillfällen har uppfyllts. Det har inte blivit
något som helst resultat. Man har förhandlat om
detta. Man har eftersträvat att få en gemensam
deklaration med EU, men man har inte lyckats.
Som svar på den svenska deklarationen har man i
EU klart sagt ifrån att det är en skyldighet för
svenska myndigheter att genomdriva de regler som
EU kan komma att besluta om på det här området.
Det är också alldeles tydligt för var och en som hör
på den här debatten att statsrådet försöker att
undgå alla de frågor -- jag upprepar dem inte nu
utan hänvisar till mitt anförande -- som gjorde att
det fanns ett starkt behov av att få ett förbehåll och
ett uttryckligt undantag, som hon själv i tidigare
debatter har försökt ge sken av att hon eftersträvar.
Därför är regeringens sätt att hantera frågan
mycket olycklig. Man har inte velat tala om hur
man har agerat under resans gång och i slutskedet.
Här är det av särskilt intresse vad som ett
departementsråd i Justitiedepartementet sade,
nämligen att man eftersträvade att få en annan
lösning, men att det inte gick för sig. Det som jag
har framfört här i debatten är synpunkter som
kommer från många håll. Invändningar finns bl.a.
att läsa i professor Håkan Strömbergs artikel i
Förvaltningsrättslig tidskrift.