Herr talman! Hans Göran Franck har med
hänvisning till avtalet om svenskt EU-medlemskap
frågat mig varför Sverige avstått från att få
undantag som medför betryggande garantier för
tillämpningen av den svenska
offentlighetsprincipen nu och framdeles.
Svaret är att vi inte behöver några undantag och att
vi därför inte heller har begärt några.
Som jag vid flera tillfällen här i kammaren har
förklarat är offentlighets- och
sekretesslagstiftningen i EU:s medlemsländer en
nationell angelägenhet. Varje land har sin egen
lagstiftning, och dessa skiljer sig ibland ganska
mycket åt. Någon önskan att harmonisera denna
lagstiftning finns inte, vare sig från
medlemsländerna eller kommissionen.
Det förhåller sig dessutom så, att EG för att kunna
harmonisera ett visst lagstiftningsområde måste
kunna grunda sitt beslut på någon artikel i de
grundläggande fördragen. Ministerrådet kan inte --
som jag berörde alldeles nyss i
interpellationsdebatten med Birgitta Hambraeus
m.fl. -- lagstifta på andra områden än dem där
medlemsländerna givit gemenskapen behörighet
till det. Vad beträffar offentlighets- och
sekretesslagstiftningen har medlemsländerna inte
överlåtit beslutanderätten till gemensamt
beslutsfattande. Utan en ändring av
grundfördragen kan någon gemensam lagstiftning
på detta område alltså inte komma till stånd.
Sådana ändringar av grundfördragen förutsätter att
samtliga medlemsländer är eniga. Vid ett svenskt
medlemskap blir vi alltså inte bundna vid något som
vi inte samtycker till.
Kommissionen, rådssekretariatet och de andra
institutionerna har naturligtvis också egna interna
regler för hur de skall hantera sina handlingar.
Dessa regler följer inte något visst medlemslands
bestämmelser på området. Men institutionernas
regler är å andra sidan inte tillämpliga i
medlemsländerna.
Institutionernas hantering av handlingar har
tidigare präglats av slutenhet i teorin och öppenhet
i praktiken. Det har för journalister och andra
visserligen inte funnits någon rätt att få ta del av
handlingar som finns hos institutionerna, men det
har i praktiken inte varit svårt att få ut handlingar.
För en svensk som ser offentlighetsprincipen som
något högst naturligt förefaller ett sådant system
främmande. EU har nu infört regler som alldeles
uppenbart är inspirerade av våra. Jag tvekar inte
när jag säger att jag tror att mitt besök i Bryssel i
början av förra året har bidragit till detta. När jag
presenterade den svenska offentlighetsprincipen
för bl.a. kommissionens rättschef, förklarade man
omedelbart att detta kunde vara något att låta sig
inspireras av.
Det finns mycket kvar att göra för att EU-
institutionerna skall få ett system som är lika öppet
som vårt. Den svenska offentlighetsprincipen har
utvecklats under mer än 200 år. Man kan inte vänta
sig att EU över en natt kommer i fatt oss. Men den
utveckling mot ökad öppenhet som hittills skett har
varit mycket snabb, och jag är övertygad om att
denna utveckling kommer att fortsätta. Som
medlemmar får vi också möjligheter att driva på
den utvecklingen ytterligare.
Vad jag här har sagt om offentlighets- och
sekretesslagstiftning har gällt det generella planet.
På de områden där EG har beslutanderätt kan det
finnas tystnadspliktsregler som medlemsländerna
på ett sätt som är anpassat till deras egna
rättsordningar måste leva upp till. Det är emellertid
fråga om sekretessregler av det slag som vi mycket
väl känner till från vårt eget system.
Grundlagsutredningen inför EG har gått igenom
dem och inte påträffat några materiella
sekretesskrav som är artfrämmande i förhållande
till gällande svensk sekretesslagstiftning. De svarar
mot de s.k. sekretessgrunder i
tryckfrihetsförordningen som anger vilka intressen
sekretesslagen får skydda. Flertalet av dem rör
skyddet för enskildas personliga eller ekonomiska
förhållanden.
Det kan alltså slås fast att Sverige behöver inga
undantag för att offentlighetsprincipen skall vara
garanterad också för framtiden. Jag förstår över
huvud taget inte varför vi av EU:s medlemsländer
skulle be om lov att få behålla ett system som de
inte begär att vi skall ändra.
Den deklaration som Sverige avgav vid
förhandlingarnas slut har tillkommit efter samråd i
riksdagens EU-delegation. Den skiljer sig som
Hans Göran Franck påpekar inte nämnvärt från det
uttalande som gjordes vid förhandlingarnas
inledningsskede. Det beror på att förhandlingarna
inte givit oss anledning att ändra uppfattning. Vi
kommer att ha kvar vår offentlighetsprincip och
meddelarfrihet också som medlemmar i EU.
EU:s medlemsstater har besvarat vår deklaration
genom att notera vad vi sagt och förklarar att de
utgår från att vi följer de EG-regler som finns på
området. Det är självfallet vår avsikt. Hade vi velat
ha några undantag från dessa regler hade vi tagit
upp förhandlingar om det. EU-ländernas svar
bekräftar därigenom att offentlighetsprincipen
låter sig väl förenas med ett svenskt EU-
medlemskap.