Herr talman! Jag tackar statsrådet Laurén för
svaret. Det är så magert som jag kunde förvänta
mig med hänsyn till att regeringen i EU-
förhandlingarna misslyckats att åstadkomma något
som helst resultat.
Den deklaration som regeringen gjorde i mars
månad är, som statsrådet själv framhåller, i
praktiken densamma som när förhandlingarna
inleddes i februari förra året. Marsdeklarationen är
huvudsakligen riktad till den svenska allmänheten
för att ge sken av att den har någon betydelse. Men
så är inte fallet. Den har ingen juridiskt bindande
verkan.
Alla de svenska experter och tjänstemän som reser
till Bryssel för att delta i arbetsgrupper av olika slag
med tjänstgöring där kommer att vara
underkastade EU:s regler om sekretess.
EU-kommissionen har i mars, som svar på den
svenska deklarationen, slagit fast att vår
offentlighetsprincip inte ger svenskar rätt att
avslöja förtroliga EU-dokument.
Det är, enligt EU-kommissionen, en angelägenhet
för svenska myndigheter att genomdriva de
undantag från tillgänglighet som EU kan besluta
om för sina dokument.
På särskild fråga i samband med deklarationen var
statsrådet Dinkelspiel nödsakad att medge att den
svenska offentlighetsprincipen inte är juridiskt
bindande.
Det finns vidare ett direktivförslag inom EU om
skydd för personuppgifter, kallad datadirektivet,
som på många punkter strider mot den svenska
offentlighetsprincipen. Det finns betydande risker
för att detta direktiv kan komma att genomföras av
EU.
Vi vet inte heller om utvecklingen inom EU
kommer att gå mot ökad öppenhet. Med hänsyn till
att det stora flertalet länder inte erkänner
offentlighetsprincipen finns en påtaglig risk för en
negativ utveckling.
Det är också mycket ovisst hur EU-domstolen
skulle ställa sig till meddelarfriheten om frågan
kommer upp för prövning.
Den holländska regeringen är så missnöjd med den
nuvarande situationen inom EU och riskerna för
den kommande utvecklingen att den vänt sig till
EU-domstolen.
Allt detta talar för att Sverige inte skulle ha nöjt sig
med en ensidig deklaration av den torftiga och
betydelselösa innebörd som jag redan inledningsvis
beskrivit.
Inför den massiva svenska kritiken förklarade
statsrådet Laurén vid upprepade tillfällen att
regeringen avsåg att i förhandlingarna inta en
annan hållning som tillmötesgick kritiken. Men
därav blev intet. Dessutom mörklade regeringen
hela handläggningen.
Regeringens handläggning av denna fråga visar en
allvarlig brist. Det råder inget tvivel om att det
förelåg ett starkt svenskt intresse att få ett
uttryckligt undantag från tillgänglighet som EU kan
besluta om. Läget kommer att ytterligare försämras
när förändringar om öppnare regler genomförs
beträffande den nuvarande alltför restriktiva
utrikessekretessen.
Statsrådet Laurén har ett stort ansvar för det
inträffade, och hon borde självkritiskt överväga sin
roll i detta sammanhang.