Fru talman! Jag ska hålla mitt första anförande på
ett ämne som kanske inte är det allra mest opportuna.
Jag ska tala en del om kriminalvårdspolitik. Jag ska
rikta det här talet till en av mina bekanta.
Det är enkelt med enkla svar - gärna i politiken,
men ofta överallt i livet. Att dra gränser mellan män-
niskor, mellan oss och de andra - ingenting är enkla-
re. Överallt i världen ser vi de här gränsdragningarna
- etniska, religiösa, politiska. Gränser utgör enkla
svar på svårlösta frågor.
Men visst är vi annorlunda. Vi i Sverige har väl av
tradition inte skapat gränser mellan människor. Vi har
väl ett annat arbetssätt.
Sverige har en lång tradition av en human syn på
vad påföljd för ett brott ska vara. Det är inte för inte
som vi i dag bl.a. diskuterar kriminalvård. Viljan att
se den dömde som någonting annat än en för alltid
förhärdad brottsling har hållits levande genom stora
delar av 1900-talet. Vi har t.ex. försökt se de sociala
faktorer som ibland ligger bakom brottslighet. Vi har
på senare tid också börjat snudda vid andra faktorer,
en del som ligger väldigt nära det rent medicinska
området och som också kan ha avgörande betydelse
för om en människa blir brottsling eller inte.
Jag har en god vän. Hon har en son med en sjuk-
dom med ett av dessa konstiga namn som man som
politiker har blivit tvungen att lära sig de sista åren -
DAMP, ADHD, MBD; det finns hur många som
helst. Men den här pojken har Aspergers syndrom.
Barn med Asperger har ofta en intelligens som är
jämbördig med eller bättre än Medelsvenssons. De
blir ofta otroligt kunniga inom ett väldigt smalt områ-
de. En del forskare funderar t.ex. på om Mozart med
sitt fantastiska musiköra kan ha varit ett barn som
växte upp med Asperger.
Men dessa barn har ett problem. De har svårt att
sammanknyta människor känslomässigt. Om man inte
upptäcker Asperger i barndomen blir de här barnen
ofta de som förstör klasser, de som busar, de som inte
lär sig, de som är udda. Och vart leder det? En ofull-
ständig skolgång, dåliga kunskaper på många områ-
den, att bli utpekade som udda och kanske utstötta -
allt leder till att barn med Asperger i alltför många
fall växer upp till ett liv med missbruk och brottslig-
het.
Vad är det då som gör att vissa människor får As-
perger - arv, social bakgrund, skador vid födseln? Ett
annat namn på Asperger är högfungerande autism.
Det kanske kan ge ytterligare bakgrund till problemet
men ändå inte förklara allt. Ändå måste vi inse: Det
skulle lika gärna ha kunnat vara jag, vi, våra barn
eller barnbarn som drabbats. Gränsen mellan brotts-
lingen och oss andra är inte helt enkel att dra.
Fru talman! Det är i det här perspektivet som jag
menar att man måste se kriminalvård, oavsett om den
pågår i Sverige eller någon annanstans i världen där
man kanske har enklare att dra sådana här gränser.
Väldigt få om ens några människor föds till brottslig-
het. Belysningen på de rehabiliterande åtgärderna
inom kriminalvården får aldrig döljas bakom krav
bara på hårda tag, bara på effektiva straff eller bara
på oskadliggörande av brottslingarna.
Ändå finns det en del oroväckande tendenser i
samhället att detta nu håller på att bli fallet. Vill man
lita till opinionsinstituten finns det tyvärr alltför
många människor i Sverige i dag som vill återinföra
dödsstraff. Alltför många ser de enkla, hårda lösning-
arna som svaret på hur samhället ska kunna lösa
brottsproblematiken. Då kan det vara enkelt också för
oss som politiker att haka på, att välja att säga rätt ord
för dessa människors öron. Men vart kommer det att
leda?
Jag är jurist. Jag har suttit ting och tagit min jur.
kand. En av de diskussioner som alltid pågick när jag
läste juridik var diskussionen om det som på juridiska
kallas individualprevention och allmänprevention.
Ska straffets huvudsakliga uppgift vara att föra den
enskilda brottslingen tillbaka på den smala vägen,
eller ska straffet i huvudsak vara avskräckande? Sva-
ret är inte enkelt. Ändå går det att påstå att man ing-
enstans i världen har lyckats komma till rätta med
brottslighet bara genom hårda straffsatser. Uppenbar-
ligen krävs det mer.
Folkpartiets representant i utskottet, som liksom
jag har en väldigt kort bana i Sveriges riksdag, har
haft att ta ställning dels för den kommittémotion som
bl.a. Siw Persson och Johan Pehrsson gemensamt
inlämnat, dels till en del andra förslag vilka väckts av
andra motionärer. Jag menar att det bland dessa finns
ett antal yrkanden som visar hur kriminalvården bor-
de kunna bli både mer effektiv i sitt återanpassande
av dömda, även dessa människor som har olyckan att
födas med ett mer eller mindre osynligt handikapp,
och mer tydlig i sin allmänpreventiva, avskräckande
roll.
För det första borde det vara naturligt att ingen
som döms till fängelse ska behöva riskera att bli
missbrukare eller återfalla i missbruk inne på en an-
stalt. Snarare borde det vara en självklarhet att fäng-
elserna alltmer aktivt arbetar för drogfria miljöer. Så
sker också, men i vilken takt? Målet måste alltid vara
att samtliga anstalter ska vara drogfria. Så länge detta
mål inte nås måste i vart fall garantier finnas att minst
en anläggning inom var och en av de f.d. kriminal-
vårdsregionerna blir drogfri.
För det andra måste det finnas meningsfull verk-
samhet inne på anstalterna. Folkpartiet har här valt att
speciellt fokusera på kvinnorna. Kvinnorna utgör
fortfarande, och det är väl tur, en väldigt liten mino-
ritet av dem som döms till fängelse. Deras problem
kan därför riskera att hamna utanför när prioriteringar
görs. Men detta vore mycket olyckligt.
För det tredje måste även fängelsedömda kunna
känna trygghet inne på anstalterna. Vi har i dag drab-
bats av en ny typ av brottslighet, en som i sin för-
längning hotar hela vårt samhällsbygge. Det finns
grupper som vill ställa sig utanför samhället, utanför
lagen. De försöker även bedriva sin verksamhet in-
nanför anstalternas väggar. Det får aldrig vara så att
de, genom hot eller andra åtgärder, kan påverka andra
dömdas möjligheter att återanpassas.
För det fjärde och sista, men kanske också det
viktigaste, måste mer vikt läggas vid hur återanpass-
ningen av den dömde ska ske. Professionell handled-
ning och utbildning bör inte bara förekomma inne på
respektive fängelseanstalt. Minst lika viktigt är att
varje fängelsedömd får en reell chans att återgå till ett
normalt liv när straffet är avslutat. Kriminalvårdens
samarbete med andra offentliga aktörer inom det
sociala området och inom arbetsmarknadsområdet
och boendet måste förstärkas.
För människor med inte bara social problematik
bakom sig krävs både kunskap och erfarenhet för att
upptäcka eventuella bokstavshandikapp och för att
därefter ge dem en möjlighet att kunna återanpassa
sig till den ofta skrämmande världen utanför. För
människor som gång efter annan åker fast i upprepad
brottslighet kanske det inte är hårdare straff, utan
effektivare återanpassning som är behovet.
Fru talman! Kriminalvården måste alltid utgå från
att också de dömda är människor, med samma värde
och samma rättigheter att skapa sig meningsfulla liv
som vi andra. Påföljden efter ett brott får aldrig enbart
bli de enkla kraven på straff, på att visa andra hur illa
det går om man inte sköter sig, på den mänskliga,
men ofta oönskade, viljan om hämnd.
Vi har ett ansvar att skapa möjligheter för de
dömda att lämna brottsligheten bakom sig. Än är vi
inte tillräckligt skickliga på detta område. Samtidigt
måste vi också acceptera att alla lösningar inte måste
kräva ständigt utökade budgetramar. Ledning av
anstalter och viljan att prioritera olika områden måste
genomsyra alla offentliga verksamheter.
Med hänvisning till det anförda vill jag med detta
något förkortade inlägg instämma i det Folkpartiets
representant i justitieutskottet, Christer Nylander,
yrkat vid behandlingen av de i dag förevarande ären-
dena.