Fru talman! När man talar med studenter i olika åldrar om vad studentkåren betyder för dem blir det väldigt olika svar. För en ung ny student i Lund, en novisch som det heter där, är kanske nationernas utbud av nöjen, pubar och så vidare det absolut viktigaste och en självklar anledning till att gå med i en nation och en kår även om man inte är tvungen.
Andra framhåller att det är viktigt och tryggt att känna att studentkåren eller nationerna kan hjälpa dem när de råkar ut för trakasserier, diskriminering eller olika typer av studieproblem. Många framhåller kårernas utbildningsbevakning, att det är väsentligt att studenterna jobbar med utvärderingar, att deras kritiska röst hörs när det gäller tentor, handledning med mera.
Sedan har vi ett antal människor som inte har en aning om vad kårerna sysslar med, även ett antal studenter som aldrig kommer i kontakt med dem. Det finns rätt många studenter som tycker att studentkårer är fullständigt meningslösa. Själv delar jag inte den uppfattningen, inte alls - tvärtom. Jag tycker att kårerna och nationerna utför en oerhört viktig verksamhet. Den är uppskattad av många studenter - inte av alla.
Jag är också övertygad om att det är en verksamhet som ska ha offentligt stöd. Det är framför allt tre uppgifter som vi ser som kärnan i kårernas verksamhet. Det är utbildningsbevakning, studentinflytande och social verksamhet.
Historiskt var kårerna och nationerna en del av universitetet med vissa uppgifter. De hade monopol på att organisera studenter, och det var en inspektor som övervakade studenterna.
Det har utvecklats och blivit ett slags intresseföreningar i modern mening som på olika sätt tillvaratar medlemmarnas intressen. Det är där vi kommer fram till att den moderna roll som kårerna har inte är förenlig med föreningsfriheten. I Sverige ska ingen behöva vara med i en förening, vare sig facklig eller politisk. För en liberal är den utgångspunkten både självklar och viktig.
Som flera har sagt har kårobligatoriet diskuterats många gånger. För oss som är engagerade i frågan och tar frågan om studentinflytande på allvar handlar det om att göra en avvägning mellan studentinflytande och rätten till föreningsfrihet och försöka maximera dem.
Sedan jag började arbeta med de här frågorna i riksdagen menar jag att en förutsättning för att avskaffa obligatoriet måste vara någon form av statligt stöd som kompenserar för en förmodad medlemsminskning. Denna åsikt har inte varit självklar för alla människor. Det har varit delade meningar om statens skyldighet att över huvud taget stödja studentkårerna.
Nu föreligger det ett förslag som innebär att regeringen slår fast principen om statligt stöd. Godkända studentkårer ska ha statligt stöd eftersom de fyller en viktig uppgift. Kårerna får behålla en stor del av sina skattelättnader och nationerna får behålla alla sina skattelättnader.
Nationerna i Uppsala och Lund är något unikt. De spelar en mycket central roll för den studiesociala verksamheten. De har även ett kulturhistoriskt värde, och de har historiska rötter. Det är viktigt att de får behålla detta.
När vi började diskutera det här för fem, sex år sedan menade människor att det var omöjligt att behålla skatteförmånerna. Det visade sig att det inte var det.
Studentkårerna har naturligtvis en omställningsperiod framför sig. Utbildningsdepartementet arbetar för närvarande med att försöka göra praktiska insatser på olika sätt för att underlätta för studentkårerna i omställningsarbetet. Utskottet framhöll det också i texten.
Jag fick i dag reda på att regeringen har avsatt en del resurser för att hjälpa framför allt Sveriges Förenade Studentkårer med omställningsarbetet nästa år. Vi ser fram emot att få närmare besked om det. Det är ändå ett beslut på gång.
Jag har haft en hel del kontakter med olika studentorganisationer när det gäller detta. Det är självklart att många känner oro inför förändringen. Jag lyssnar mycket noga på vad Sveriges Förenade Studentkårer och andra kårer har att säga, bland annat i Lund där jag bor.
Det är viktigt att lyssna på kritiken. Det är viktigt att följa utvecklingen de närmaste åren.
I princip anser ju studentorganisationerna i sina remissvar att det behövs ungefär tre gånger så hög ersättning per student som staten nu är beredd att ge. Deras ekonomiska analys utgår från att det blir en oerhört kraftig medlemsminskning. Jag är inte lika säker på att det behöver bli det.
Man kan diskutera nivån och kanske om ett eller två år komma fram till att man bör förändra den. Men man ska inte från början utgå ifrån att den ekonomiska ersättningen ska motsvara ett medlemstapp på hundra procent. Det vore en mycket märklig inställning.
Jag vill i detta sammanhang deklarera att jag i det politiska arbetet kommer att fortsätta arbetet med att skapa förståelse för kårernas arbete och se till att det bibehålls och utökas. Jag vill också att riksdagen ska följa utvecklingen och, om det är nödvändigt, diskutera andra ekonomiska prioriteringar. Men det är en senare fråga.
Samtidigt hoppas jag och tror att kårerna antar utmaningen och lyckas locka åtskilliga frivilliga medlemmar som är beredda att betala medlemsavgift.
Fru talman! Studentkårerna har med det här förslaget kvar sin rätt att organisera studentrepresentation på olika nivåer i högskolan. Det är bra. På det sättet lyckas vi garantera både studentinflytande och frivillighet. En godkänd kår får ensamrätt att utse studentrepresentanter, precis som i dag. Studenten får däremot välja att vara medlem och påverka kårens arbete eller välja att inte vara med och inte ha inflytande.
I dag väljer ganska många att inte vara med och därmed inte ha inflytande, men de måste ändå betala medlemsavgift. I andra sammanhang brukar alla diskussioner om terminsavgifter för till exempel utländska studenter vara något mycket förkastligt. Däremot accepterar tydligen oppositionen självklart den obligatoriska terminsavgift som kåravgiften innebär. Det är ologiskt.
Riksdagen visar, som sagt, med det här beslutet att man anser att studenternas organisationer har en viktig roll att spela. Det är, som framhölls tidigare, ingen total avreglering. Kårer och nationer får en mycket speciell och mycket gynnad situation i förhållande till allmänna frivilliga organisationer i övrigt.
Även om man kan ha olika åsikter om summan av de resurser som förs över till kårerna handlar det inte om en total avreglering, och det handlar inte om att kårerna lämnas åt sitt öde. Den principen slås fast i och med den här propositionen.
Med dagens förslag slår riksdagen fast att kårernas arbete med studentinflytande, utbildningsbevakning och studiesocial verksamhet ska få förutsättningar att fortsätta. Regering och riksdag tycker att det är angeläget att stödja det.
Med detta beslut slår vi också vakt om kårers och nationers kulturhistoriska roll, inte minst i de gamla universitetsstäderna. Samtidigt slår vi fast att även studenter har föreningsfrihet och själva får välja om de ska vara med eller inte.
Med det yrkar jag bifall till förslagen i betänkandet.
(Applåder)