Fru talman! När man är ute och talar med olika kårer blir det väldigt olika bilder av hur man ser på det här. Det är också väldigt många olika förutsättningar. Det känns till exempel osäkrare för en humanistisk kår, om vi talar om fakultetskårer, än för en teknologisk, för att bara nämna ett exempel. Jag har varit på flera ställen - jag ska inte nämna fler namn, för då kanske de känner sig utpekade - där man inte alls är särskilt bekymrad för det här, för man har så mycket kontakt med näringslivet och andra.
Det här visar naturligtvis att det är orättvist. Men det visar också att det gamla systemet har varit orättvist. De som har haft väldigt lätt att skaffa sig pengar har inte haft samma anledning att ha obligatoriska avgifter. Det här är alltså en ganska komplicerad bild.
När man lyssnar på oppositionen verkar det som att det i första hand bara är just nivån på pengar. Det har vi väl inte riktigt fått ett svar på i dag.
Miljöpartiet är principiellt mer positivt. Däremot tycker jag inte att jag har fått ett svar från vare sig Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna på frågan om de verkligen är intresserade av att införa föreningsfrihet om de hade fått den nivå på pengarna som de tycker skulle behövas. Men det får vi återkomma till en annan gång.
Fru talman! Jag är övertygad om att den dynamik som kan utvecklas med kombinationen av ett offentligt stöd och ett aktivt arbete för att på olika sätt bedriva en verksamhet som attraherar medlemmar på grund av att den är seriös - naturligtvis kan det också vara en kulturell och social verksamhet - kommer att vara utvecklande för många kårer. Vi får sedan följa utvecklingen och se vilka som lyckas bra och vilka som inte lyckas bra. Vi är många som är besjälade av tron på att det är viktigt att kårerna får fortsätta att utveckla sin verksamhet.