Fru talman! I historiens spegel sett är detta intressant. De som läst om eller som möjligen kommer ihåg den studentradikala rörelsen 1968 vet att det var just vänstergrupperna som fruktansvärt hårt kämpade för ett avskaffande av kårobligatoriet. Jag säger det nu, men jag begär inte att någon vänsterpartist i dag ska försvara de argumenten, eftersom det är så länge sedan dess. Det är intressant att det är lite grann av omvända världen här. År 1968 stod man där med röda fanor och demonstrerade i Lund, Uppsala och Stockholm för ett avskaffande av kårobligatoriet så snabbt som möjligt. Detta är, som sagt, intressant som en historisk jämförelse.
Lage Rahm säger att det gäller att hitta en avvägning mellan föreningsfrihet och studentinflytande. Vi vill ha så mycket studentinflytande som möjligt och samtidigt tillgodose föreningsfriheten. Det blir egentligen samma svar som till Mikael Damberg: Att införa föreningsfrihet måste innebära att föreningarna på något sätt påverkas av om de får många medlemmar eller inte. De föreningar som får få medlemmar får självklart lite sämre möjligheter att verka än de föreningar som får fler medlemmar; det ligger liksom i sakens natur.
Som flera har sagt här vill samhället hjälpa till och ge stöd och även rätten att utse representanter, eftersom studenter är en speciell grupp och inte är organiserade på annat sätt. Men som helhet är det fråga om en avvägning mellan hur vi tillgodoser föreningsfriheten och samtidigt ger ett studentinflytande. Det finns inget självklart svar om den riktiga balansen där. Jag vet att Miljöpartiet i princip tycker att det som här föreslås är rätt.
Avgifter i högskolan finns över huvud taget inte på agendan vare sig hos Folkpartiet eller regeringen eller bland svenskar och ESS-studenter. Vad jag tycker är så märkligt är att så många accepterar kåravgifter samtidigt som de tycker illa om terminsavgifter.