Fru talman! Vi har att debattera utrikesutskottets betänkande UU16
Internationella frågor om hållbar utveckling och miljö
. Det är utan tvekan ett brett område, och detta betänkande täcker bara en liten del av alla de frågor som handlar om internationellt arbetet för hållbar utveckling.
Låt mig inledningsvis säga att jag tycker att det är välkommet att utrikesutskottet får denna debatt. I alltför stor utsträckning har miljö- och klimatfrågorna setts som separerade från de övriga internationella frågor som ligger på utrikesutskottets bord. Men i dag tror jag att det är uppenbart för var och en som ser ut över världen att frågor om hållbar utveckling och miljö inte kan särskiljas från frågor om demokrati, mänskliga rättigheter, fattigdomsbekämpning eller fredsarbete.
En person som personifierade denna tydliga koppling var den nigerianska aktivisten Ken Saro-Wiwa som tillsammans med åtta andra medlemmar i rörelsen för Ogonifolkets överlevnad hängdes av den dåvarande nigerianska militärjuntan hösten 1995. Hängningen av Saro-Wiwa skedde nästan samtidigt som jag själv blev politiskt aktiv. Hans öde har på många sätt färgat mitt politiska arbete. Saro-Wiwas brott var att han hade kämpat mot diktatorn Sani Abachas grova brott mot de mänskliga rättigheterna och mot de multinationella företag som förgiftade Ogonifolkets jordbruksmarker och fiskevatten i Nigerdeltat. Saro-Wiwa visade med tydlighet på kopplingen just mellan miljöfrågor, demokrati och mänskliga rättigheter genom sitt arbete mot den oheliga alliansen mellan de multinationella oljebolagen och regimen i Nigeria och deras övergreppskantade försvar av den smutsiga oljeutvinningen i Nigerdeltat.
Efter drygt 50 år av oljeutvinning i Nigeria är landet numera världens åttonde största oljeexportör. 98 procent av Nigerias exportinkomster kommer från just olja. Men det är svårt i dag, 50 år senare, att se hur denna oljeproduktion har gynnat befolkningen i just Nigeria. I Nigerdeltat lever 70 procent av befolkningen på under 1 dollar per dag.
När jag själv för ett par år sedan besökte huvudorten i Nigerdeltat Port Harcourt var det uppenbart att den enda del av ekonomin som hade gynnats av oljeutvinningen var prostitution och trafficking. För allt för många nigerianer är den enda synliga effekten av 50 år av oljeutvinning att deras marker förgiftats, att deras dricksvatten blivit odrickbart och att deras fiskevatten numera är döda.
I stället har oljeintäkterna i Nigeria finansierat en lång rad av vår tids grymmaste militärjuntor och diktaturer. Alltför många gånger har de multinationella oljeföretagen och den nigerianska regimen gjort gemensam sak för att med våld och övergrepp slå ned varje protest från drabbade människor i Nigerdeltat. Ken Saro-Wiwa är tyvärr bara ett bland alltför många exempel på hur många nigerianer fått betala med sitt liv när de protesterat.
Nu handlar inte det här betänkandet om Ken Saro-Wiwa och inte om Nigeria heller för den delen. Men jag tycker att situationen i Nigerdeltat med tydlighet visar på behovet av att se kopplingen mellan klimat- och miljöfrågor å ena sidan och arbetet för demokrati, mänskliga rättigheter, fred och utveckling å andra sidan. Situationen i Nigerdelat visar med sådan tydlighet också på behovet av ett globalt samarbete i miljöfrågorna och ett starkt ansvarsutkrävande av de multinationella företagen för deras miljöförstöring och klimatpåverkan. Vi kan tyvärr konstatera att Nigerdeltat bara är ett av alltför många exempel.
Fru talman! Att arbetet för demokrati, mänskliga rättigheter och minskad fattigdom måste gå hand i hand med arbetet för hållbar utveckling har understrukits av klimatförändringarna. Medan vi i nord i alltför hög utsträckning fortfarande är fast i en diskussion om i vilken grad klimatförändringarna existerar och vad de kommer att få för konsekvenser lever redan många av världens fattiga i en vardag som i grunden redan formats av klimatförändringarna.
I Mali har regnet slutat falla över hela provinser och tvingat befolkningen att flytta från sina hem. I Mekongflodens delta i Vietnam förstörs risfälten nu när havsnivåerna stiger. I norra Tanzania ser bönderna sina åkrar spolas bort som en konsekvens av att glaciären på Kilimanjaros topp smälter allt snabbare.
Det är inte svårt att se att klimatförändringarna leder till ökad fattigdom bland de redan fattiga, men klimatförändringarna leder också till ökad konkurrens och konflikter mellan människor när tillgången till rent vatten och odlingsbara jordar minskar. Sida beräknar att 46 länder står inför ett direkt hot om väpnade konflikter på grund av klimatförändringarna. Om inte vi i nord, vi som har stått för den överväldigande delen av koldioxidutsläppen, tar vårt ansvar på ett rättvist sätt riskerar vi att se ökad fattigdom, hur fred förbyts till blodiga konflikter och hur bräckliga demokratier ersätts med auktoritära regimer.
En amerikan släpper i dag i genomsnitt ut 20 ton koldioxid per år, samtidigt släpper en genomsnittlig etiopier ut 100 kilo. Trots det är det etiopiern som betalar priset för klimatförändringarna, inte amerikanen. Denna grundläggande klimatorättvisa måste ersättas med en rättvis fördelning av klimatbördan där vi som orsakat klimatförändringarna också tar vårt ansvar för de åtgärder som krävs och åtgärdernas finansiering.
Detta betänkande behandlar bara en liten del av alla de viktiga frågor som är kopplade till klimatförändringarna. En av de frågor vi i oppositionen lyfter fram, och som min kollega Kent Härstedt lyfte fram, är behovet av att vi gemensamt äger och förvaltar våra grundläggande naturresurser. När vi med stormsteg går mot en framtid där konkurrensen om våra resurser hårdnar kan vi inte låta fördelningen av jordens naturtillgångar styras av multinationella företags kortsiktiga vinstintresse och tjockleken på medborgarnas plånböcker. Rätten till sjukvård, utbildning, rent vatten och mat är grundläggande mänskliga rättigheter, och därför är det vårt gemensamma ansvar att se till att de respekteras för alla.
Fru talman! Högtidstalen om klimatförändringarna och de vidlyftiga löftena om åtgärder börjar bli svåra att räkna. Men som så många gånger förut inom utrikesutskottets beredningsområde är skillnaden mellan retorik och verklighet stor, ja nästan som dag och natt ibland.
Biståndsminister Gunilla Carlsson, som tyvärr inte är här i dag och deltar i debatten, har hållit många högtidstal om att biståndet måste och ska klimatsäkras. Samtidigt lyfter den borgerliga regeringen fram Världsbanken som det goda exemplet på internationella organisationer och utlovar ökat ekonomiskt stöd. Världsbanken har visserligen lanserat sig själv som en klimatbank, men enligt en ny rapport från Bank Information Centre har Världsbanken ökat investeringarna i fossila bränslen med 102 procent. Det kan jämföras med en 11-procentig ökning när det gäller investeringar i förnybar energi. Enligt rapporten spenderar Världsbanken i dag dubbelt så mycket pengar på projekt kopplade till fossila bränslen som på projekt kopplade till förnybara bränslen.
Det finns med andra ord en hel del att göra om man vill klimatsäkra biståndet inte bara i retoriken utan också i verkligheten. Det finns enormt mycket reformarbete kvar att göra inom Världsbanken, Internationella valutafonden och Världshandelsorganisationen, WTO, innan dessa organisationer blir organ som motverkar klimatförändringar och inte, som i dag, eldar på under dem.
Avslutningsvis vill jag tillsammans med den övriga oppositionen yrka bifall till reservation 1 och 3.