Fru talman! Den globala klimatförändringen och de därmed kommande kriserna för världens ekosystem är vår tids största utmaningar, har många sagt, och det säger jag också. Det handlar om miljöproblem av en kaliber som vi faktiskt inte vet om vi kommer att klara av politiskt, dels på grund av samverkanssvårigheter, dels på grund av att åtgärderna kan ge orimliga sociala effekter på de mest utsatta samhällena.
En sak är säker. Det finns inget utrymme för partipolitiska konflikter men gärna en tävlan om den bästa politiska vägen framåt. Vi måste attackera klimatfrågan tillsammans och internationellt. Vårt politiska verktyg är EU som internationell aktör.
Jag uppmanar särskilt Vänsterpartiet att beakta detta faktum. Det gör jag eftersom jag i den pågående EU-valrörelsen möter Vänsterns debattörer i skolor och på torg där man presenterar sig som det mest EU-negativa partiet.
Vi har inte råd att förneka vårt viktigaste politiska verktyg EU. Dessutom är det djupt omoraliskt att vilseleda våra medborgare och våra väljare.
Fru talman! Jordens framtida befolkning uppskattas till 8-9 miljarder människor år 2050. Det är människor som har rätt till ett lika bra liv som vårt.
Kristdemokraternas engagemang i miljöpolitiken handlar inte om röstfiske. Vårt engagemang bottnar i ansvar och förvaltarskap.
Förvaltarskap innebär att jorden inte enbart finns till för oss som lever i dag utan att vi måste förvalta den så att den fungerar lika bra för kommande generationer som den gjorde när vi övertog den av våra föräldrar.
Insikten att miljöpolitik och ekonomisk politik måste förenas är central för att vi ska kunna förvalta - inte förbruka - naturens allt knappare resurser.
Så vill vi ta ansvar för de globala ödesfrågorna - klimatet, vattnet och livsmedlen - och arbeta mot resursslöseri på alla plan.
Att förbruka ändliga resurser och överge kommande generationer är
inte
att ta förvaltaransvar enligt vår ideologi.
Fru talman! Miljöpolitiken hanterades alltför länge som om det var ett nationellt problem, trots att luft- och vattenföroreningar i verkligheten alltid har haft en global dimension.
Sveriges effektivaste möjligheter att påverka miljö- och klimatpolitiken är genom EU-samarbetet. EU:s miljöpolitik får dock inte begränsas till endast en bättre europeisk miljö, den måste också driva på det globala ansvarstagandet.
Fru talman! Klimatproblemen är större än vad som tidigare sagts. Havens och växternas förmåga att ta upp koldioxid har redan mattats av. Detta trodde forskarna inte skulle inträffa förrän mot slutet av detta århundrade.
Samtidigt accelererar utsläppstakten i de flesta delarna av världen, medan några få länder lyckats inleda vändningen mot lägre utsläpp.
De rika länderna är fastlåsta i en energiintensiv konsumtion, ett byggande och transporter. Snabbt växande ekonomier som Kina och Indien följer efter.
Fru talman! Vi vet att effekterna av klimatförändringarna mest kommer att drabba utvecklingsländerna. Samtidigt har dessa länder bidragit minst till problemet. Någon har beskrivit Afrika i sammanhanget som en passiv rökare, det vill säga att man drabbas ofrivilligt av ohälsa och död utan att själv ha bidragit till föroreningen. Det är viktigt att västvärlden med EU i spetsen tar sitt ansvar och hjälper de länder som kommer att lida mest av följderna av CO2-utsläppen.
Den svenska regeringen måste driva på EU att axla ett globalt ledarskap.
Bara ett brett internationellt samarbete kan tackla problemen. Det är nödvändigt att alla länder medverkar till att vända ökningarna av koldioxidutsläppen till radikala minskningar vid det kommande mötet i december.
Fru talman! I reservationerna lyfter man fram att hälsovård och utbildning ska vara offentliga åtaganden globalt, att vi drastiskt ska ändra våra konsumtionsvanor, att en särskild fond ska inrättas för investeringar i Afrika, att vi ska satsa på åtgärder mot mineral- och vitaminbrist och att vatten är en mänsklig rättighet som inte får privatiseras.
Den senare frågan har diskuterats här i dag, och jag vill bara peka på en sak. Även livsmedel och mat är en mänsklig rättighet. Vi skulle aldrig fundera på att ge staten monopol att hantera alla livsmedel i världen. Kanske finns det fördelar att vi har både offentlig och privat verksamhet för att få effektivitet i fråga om en bristvara. Jag tror att det är väldigt klokt att beakta det. Man ska inte låsa upp en så viktig vara som vatten.
Detta är viktiga frågor som regeringen har att beakta i Sveriges och EU:s arbete för en hållbar utveckling och miljö.
Därmed yrkar jag för Kristdemokraterna bifall till förslaget i utrikesutskottets betänkande 16 och avslag på reservationerna.