Fru talman! Det är ganska ofta vi får höra från
vänsterpartister: Det var inte lätt för oss att ställa upp
på det här. Vi gjorde det motvilligt. Det verkar vara
tungt för Vänsterpartiet att samarbeta med Socialde-
mokraterna. Det verkar vara mycket vånda. Ibland
nästan lider jag med Johan Lönnroth och hans parti-
kamrater för att de måste ha det så tråkigt och jobbigt.
Jag trodde att ni var med och påverkade och var
stolta över det ni kommit överens med socialdemo-
kraterna om. Jag trodde att ni stod enade bakom bra
förslag som ni trodde på och som ni tog strid för. Men
det verkar innebära mycket stön och bekymmer för
vänsterpartisterna.
Jag noterar tacksamt att Johan Lönnroth, om han
nu blir statsråd någon gång, kanske blir privatise-
ringsminister. Det skulle vara trevligt att se.
Johan Lönnroth sade, riktat tror jag till Karin Pil-
säter, att vi skall börja med besparingar i årets budget.
Jag vet inte exakt vad syftet var, men jag har bara sett
en enda besparing i tilläggsbudgeten. Det är bespa-
ringen på lönebidragen, på de arbetshandikappade.
Plus 90 miljoner som det står i budgeten blir i prakti-
ken minus 200 miljoner. Jag ställde frågan tre eller
fyra gånger till Jörgen Andersson. Han gav inget svar.
Mona Sahlin antydde i ett svar i frågestunden att
anställningsstödet skulle vara något slags ersättning.
Nu frågar jag Johan Lönnroth, som har gjort upp
med regeringen: Är du stolt över det här? Är det här
en politik som du kan förklara och försvara? Hur kan
plus 90 miljoner bli minus 200 miljoner, och hur kan
det bli totalstopp för nya lönebidrag ute i landet?