Fru talman! Jag begärde ordet för att kommentera
det som Ulf Björklund tog upp för en stund sedan när
han antydde att vi socialdemokrater har bytt uppfatt-
ning. Han refererade vad jag sade i en debatt här i
kammaren för ett och ett halvt år sedan. Jag tror att
det är många som följer den politiska debatten som
upplever att vi riksdagsmän är litet som kameleonten:
vi byter intensitet i argumentationen och ibland också
åsikt när vi går från att vara i opposition till att vara i
majoritet.
Dagens debatt har väl också i flera frågor visat att
oppositionens företrädare uppträder som hungriga
tigrar medan majoritetens företrädare uppträder likt
tama bondkatter. Sedan blir det regimskifte, och så
byter vi roller. Även om det naturligtvis inte är bra för
demokratin att man byter åsikt i sakfrågor - det vore
naturligtvis förödande - tror jag ändå att det delvis är
ofrånkomligt att man byter strategi; det ligger liksom i
sakens natur.
Har man som riksdagsledamot sina partivänner i
regeringen finner man det inte lika angeläget att vi här
i riksdagen fattar skarpa beslut och gör kraftfulla
uttalanden om och detaljreglerar vad regeringen skall
göra. Det ligger i sakens natur att vi då har en grund-
läggande övertygelse om att regeringen kommer att
lägga fram förslag som ligger i linje med vad majori-
teten i kammaren tycker och tänker. Oppositionen
hyser, av förklarliga skäl, inte samma förtroende för
regeringen utan vill skriva den på näsan vad som
behöver göras.
När det gäller sakfrågan, om vi socialdemokrater
har bytt uppfattning när det gäller älvarna, vill jag
säga att det har vi inte. Bytt strategi har vi gjort. Vi
kände en större oro, vi kände ett större behov av att
göra tydliga markeringar när vi var i opposition, men i
dag tycker vi att det räcker med att vi i betänkandet
igen upprepar i sak samma uppfattning som vi fram-
förde tidigare.
Det står på s. 16 i betänkandet att de krav som
framförts i motionerna är beaktansvärda. Översatt till
vanlig svenska betyder det att vi instämmer i ande-
meningen i motionerna, men vi överlåter till regering-
en att lägga fram ett förslag. Där delar jag den upp-
fattning som Bengt-Ola Ryttar tidigare har framfört,
att det naturligtvis finns en risk att vi snuttifierar det
här och fattar enskilda beslut för varje meter älv här i
landet. Självklart är det viktigt att vi ser till helheten.
Jag tycker faktiskt inte att vi har bytt uppfattning i
sak, men det är möjligt att strategin har ändrats.
Egentligen tycker jag inte om när man svarar på
angrepp genom att slå tillbaka på motståndaren, men i
det här fallet är det ofrånkomligt. Det är så frestande
att jag inte kan låta bli.
Jag skall gärna ge Ulf Björklund ett personligt er-
kännande. I den här frågan har han uppträtt konsek-
vent, som en arg tiger. Däremot är han medlem av ett
parti som under förra mandatperioden i nästan total
enighet sade att det inte går att skydda de älvsträckor
som vi nu pratar om. Det fanns bara ett undantag
inom kds, nämligen Ulf Björklund. I dag har han fått
med sig hela sitt parti, och det gratulerar jag natur-
ligtvis honom till.
Men när Ulf Björklund gör inte bara sig själv utan
hela sitt parti till älvräddarnas raska riddare och den
politiska moralens främsta försvarare i den här kam-
maren klingar det litet falskt. Jag ger honom gärna ett
personligt erkännande, men som parti har kds defini-
tivt inte uppträtt som något föredöme.
Vi har försökt att vara konsekventa i sak. Jag på-
står att det här betänkandet belägger det påståendet.
Jag yrkar därmed bifall till hemställan i betänkandet.