Fru talman! Jag hade naturligtvis hoppats att
komma till riksdagen denna informationsstund och
redovisa en bra överenskommelse från överläggning-
arna i Haag, en överenskommelse som dessutom
levde upp till kraven på miljömässig integritet, som
man kan säga har varit sammanfattningen av Sveriges
och EU:s krav på en överenskommelse. Det kan jag
inte göra. Vi nådde inte en överenskommelse den här
gången.
Utgångspunkten för diskussionerna i Haag är Ky-
otoprotokollet, som innebär åtaganden från industri-
ländernas sida att minska sina utsläpp av växthusga-
ser, framför allt koldioxid. De minskningarna är
5,2 % på global basis. EU har åtagit sig sammantaget
8 %, USA 7 %.
I Kyoto lyckades man inte lösa alla praktiska frå-
gor om hur man ska se på åtagandena att åstadkomma
nedskärningar av koldioxidutsläppen. Det var de
praktiska frågorna, som naturligtvis också innehöll en
hel del principiella ställningstaganden, som vi inte
lyckades komma överens om vid Haagmötet.
Framför allt gällde det fyra viktiga områden.
Det första, de s.k. u-landsfrågorna, handlar bl.a.
om att samarbeta med u-länderna så att de får bättre
möjligheter att möta de påfrestningar som klimatför-
ändringarna kommer att innebära för de länderna. Det
innebär också samarbete med dem för att se till att de
får tillgång till ren teknik, vilket naturligtvis också är
ett viktigt inslag i den globala strategin för att möta
klimatförändringarna.
Bakgrunden till detta är inte bara att vi ska vara
hyggliga mot u-länderna. Bakgrunden är självfallet
också att det är de rika länderna som står för den
absolut dominerande delen av koldioxiden och andra
växthusgaser i atmosfären, och att det är utveck-
lingsländerna som förmodligen kommer att drabbas
hårdast och dessutom har sämst möjlighet ekonomiskt
att möta de förändringarna.
I Haag kom vi mycket nära en lösning på det här
problemet. Och det är mycket glädjande. Väldigt
mycket av de grundläggande motsättningarna kunde
vi utjämna. Jag tror att om vi hade lyckats komma
överens på andra områden, hade vi också haft en
överenskommelse när det gäller u-landsfrågorna.
Det andra huvudområdet vi diskuterade var vilken
legal internationell regim, vilka sanktionsmöjligheter,
vi kan sätta i sjön för att se till att alla länder lever
upp till sina åtaganden, när vi nu närmar oss den
budgetperiod, 2008-2012, som åtagandena gäller.
Också här kom vi en bra bit närmare varandra. Vi
är nu överens om att det behövs ett sådant system. Vi
kommer annars inte att kunna få ett godkännande av
EU, som har en mycket sträng syn på de här frågorna.
Men jag tror att det också här inom nära räckhåll
finns en överenskommelse som vi kan leva med.
I de övriga två frågorna av vikt, supplementaritet
och s.k. sänkor - jag ska förklara lite grann vad det
innebär - var skillnaderna desto större. Man kan säga
att det var oenigheten på de områdena som gjorde att
vi inte heller kom överens om helheten.
Supplementaritet är det tekniska uttryck vi använ-
der när vi diskuterar hur mycket av utsläppsminsk-
ningarna som man kan använda i t.ex. utsläppshandel
för att klara av sitt åtagande och hur mycket man
måste åstadkomma inom varje land med egna interna
åtgärder i landet.
Här har EU:s inställning varit att 50 % ska åstad-
kommas genom egna åtgärder och att man kan ac-
ceptera att 50 % åstadkoms genom de flexibla meka-
nismerna, där utsläppshandel är en av delarna. Det
har då funnits länder, inklusive USA, som menat att
man inte behöver några sådana här begränsningar,
utan att allt kan åstadkommas genom flexibla meka-
nismer.
Här lyckades vi alltså inte komma överens. Där-
emot är vi nu eniga om att det behövs någon form av
supplementaritetsregel. Det erkänner även USA för
närvarande. Den kommer inte att kunna bli så stark,
den kommer förmodligen inte heller att kunna bli så
tydligt kvantifierad som EU har som sin grundinställ-
ning, men det finns ändå en gemensam uppfattning
om att det finns ett behov av någon form av supple-
mentaritetsregel.
De s.k. sänkorna kan man enkelt uttryckt säga
handlar om hur mycket man ska acceptera att t.ex.
växande skog, som otvivelaktigt binder koldioxid i
t.ex. cellulosan, får användas för att räkna av åtagan-
dena om att minska koldioxidutsläppen. Här har EU
haft en restriktiv linje, medan andra länder, inklusive
USA, Kanada och framför allt Japan, har menat att
man ska kunna använda mycket stora sådana här
sänkor för att komplettera minskningen av koldioxid-
utsläppen.
Inte heller här kunde vi komma varandra tillräck-
ligt nära. Vi har ändå inför det fortsatta arbetet en
samstämmig syn på att det här finns ett viktigt skal-
problem. Släpper man hanterandet av sänkor fritt
kommer det kanske inte att bli några utsläppsreduce-
ringar alls. Vi är alltså överens om att omfattningen
av sänkor är någonting som på något sätt måste be-
gränsas i de fortsatta samtalen.
Vi nådde alltså ingen överenskommelse, men jag
tror att man kan säga att vi har möjligheter - natur-
ligtvis lite beroende på hur en ny amerikansk admi-
nistration ser på de här frågorna - att nå fram till en
överenskommelse med lite mer tid.
Vår ambition i det här läget måste naturligtvis va-
ra att försöka nå en sådan överenskommelse under
den vår vi har framför oss. Om vi gör det kommer det
fortfarande att vara möjligt att nå det mål för ratifice-
ring av Kyotoavtalet senast 2002 som vi har, som EU
har och som väldigt många länder har. Det ligger
också ett symboliskt värde i detta, eftersom Kyoto-
protokollet är ett barn av Rioöverenskommelsen. Det
vore en utmärkt signal om vår möjlighet att åstad-
komma resultat om vi till det möte som ska äga rum
tio år efter Riomötet också kunde ha ratificerat det
här protokollet.
Hur påverkar då det här Sverige framöver? Först
och främst innebär det naturligtvis en mycket kraftigt
ökad börda och utmaning för vårt ordförandeskap,
därför att vi kommer att vara företrädare för EU i de
förhandlingar som jag hoppas leder fram till en upp-
görelse sent i vår.
Som jag sade tror jag att vi fortfarande kan hålla
fast vid målet att ratificera Kyotoprotokollet senast
2002. Vårt praktiska arbete på att begränsa klimatför-
ändringarna, de lokala investeringsprogrammen, de
tekniska ambitioner vi har att utveckla bättre teknik
och grön skatteväxling måste naturligtvis fortsätta
oberoende av att vi inte nådde en överenskommelse i
Haag.
Vi kan också säga att utmaningen för teknikut-
veckling kan ha stärkts av det som har hänt i Haag.
Jag läste med en viss belåtenhet den av företagsam-
heten mycket respekterade tidningen The Economist,
som tidigare tillhörde dem som var mycket skeptiska
inför klimatförändringarna. Där säger man nu att det
krävs krafttag, dels därför att dagens trender är alar-
merande och att global warming kommer att skada
den ekonomiska utvecklingen i världen, dels därför
att skarpa åtgärder kommer att stimulera utvecklingen
av ny teknik, effektivare användning av teknik och
därmed den ekonomiska tillväxten i dessa sektorer.
Vi arbetar nu med en klimatproposition. Det fak-
tum att vi inte nådde en överenskommelse kan i viss
utsträckning påverka den klimatpropositionen. Vi är
inte färdiga med vår bedömning, men självfallet ar-
betar vi med den.
Dagarna före jag åkte till Haag besökte jag Arvika
och såg vad som möjligen är ett direktresultat av
klimatförändringen, i varje fall stämmer med det
mönster om ökade vattenmängder och ökade risker
som vetenskapsmännen och klimatforskarna nu talar
om. Inte minst i samband med händelserna i Arvika
och i Dalsland, händelserna i somras med översväm-
ningar i stora delar av mellersta Norrland och norra
Svealand, har jag upplevt att människors medvetenhet
och oro för klimatförändringarna ökar. Det är många
som i dag ställer frågan om vad det är som sker och
hur vi politiker hanterar den situationen. Därför är det
naturligtvis viktigt att vi fortsätter att arbeta aktivt för
att förebygga en fortsatt klimatuppvärmning.
Vi ska också vara medvetna om att om den domi-
nerande andelen vetenskapsmän har rätt är vi på väg
in i en klimatförändring som vi inte kan undvika. Vi
kan möta den på ett sätt som minskar omfattningen av
den, men vi kan inte i dag vidta åtgärder som vrider
utvecklingen tillbaka. Utvecklingen är alldeles för
stark för detta.
Bert Bolin, en av världens mest ledande klimat-
forskare och dessutom ordförande i FN:s vetenskapli-
ga panel på området, sade till mig under Haagmötet
att utan Kyotoprotokollet kommer andelen koldioxid i
atmosfären att öka med 10 %, med ett effektivt Kyo-
toprotokoll kommer den att öka med 9 %. Det visar
att detta bara är början på en lång politisk, ekonomisk
kamp för att kraftfullt minska vårt beroende av koldi-
oxid och fossila bränslen.
Vi ska göra vad vi kan för att ändra utvecklingen.
Vi måste också nu titta på Sveriges beredskap för de
förändringar som vi måste räkna med kommer att ske.
Händelserna i Arvika och övriga ställen i landet är en
påminnelse om att vi fortfarande har en sårbarhet för
den typen av förändringar.
Jag kommer därför att inbjuda till en bred konfe-
rens med vetenskapsmän, med experter, med repre-
sentanter för myndigheter, och ställa frågan om vil-
ken den bästa bedömningen är, vilket riskscenario vi
ska se fram mot för Sveriges del när det gäller klimat-
förändringen. En del av svaret har vi troligen redan
fått. Vi kan räkna med att på hundra år kommer
regnmängden för Norrlands inland och Svealands
inland att öka med omkring 30 %.
Vi får ställa oss frågan vilka påfrestningar detta
innebär för bebyggelse, infrastruktur, vägar, järnvä-
gar, villkoren för jordbruk och skogsbruk i vårt land,
villkoren för den biologiska mångfalden med en så-
dan sannolik klimatförändring och villkoren för tu-
rism och friluftsliv. Den slutliga frågan blir hur vi bör
och kan öka beredskapen för att så bra som möjligt
och med så stor trygghet och säkerhet som möjligt
möta dessa sannolika förändringar.