Fru talman! Man kan väl säga att Haagöverens-
kommelsen utgjorde halva vägen i arbetet med att
godkänna Kyotoprotokollet. Så här i efterhand kan
man väl också säga att det kanske var bra det som
skedde. Miljöministern är ju nu ändå så pass aktiv i
sitt arbete för att vi som ordförandeland ska driva den
här frågan vidare. Jag tror att vi kan lyckas ganska
bra, eftersom jag anser att vi i Sverige ligger i fram-
kant i de här frågorna. Där lyckönskar jag miljömi-
nistern, och jag ser fram emot det arbetet.
Det är bara det att ska vi få resultat måste vi också
få med stora länderna - Kanada, USA, Japan - på
båten. Kanske har någon här tidigare sagt detta. Ris-
ken är nog stor att vi får rucka lite framför allt på de
mål vi har satt upp inom EU, dvs. att åtgärder ska ske
till minst 50 % inom landet och till lika stor del utan-
för landet. Det ser jag som en uppenbar risk.
Jag skulle vilja fråga miljöministern en gång till:
Vad är strategin för att verkligen få med de här stora
drakarna i båten? Det är nästan en förutsättning för att
vi ska komma i land.
Sedan vill jag ta upp en liten sak till, nämligen
detta med att få acceptans hos befolkningen. Jag
välkomnar verkligen den klimatkonferens som mil-
jöministern nu pratar om, men det handlar ju också
om att inte bara se miljöfrågorna som en tagelskjorta
som ska vara på utan att också finnas med själv i
arbetet. Här vill jag än en gång framhålla det arbete
som sker inom ramen för utmanarkommuner. Vad
kan miljöministern göra för att lyfta upp det arbetet,
där man själv ser resultat i olika transportlösningar, i
utbyggnad av fjärrvärme osv. och där man också kan
avläsa lokala resultat?