Herr talman! Eftersom jag är apostroferad just i
detta inlägg vill jag förtydliga mig litet grand. Det är
inte så att jag på något sätt har satt ungdomar mot
barnfamiljer. Jag sade tvärtom att det egentligen är en
mycket svår prioriteringsfråga. Jag har all respekt och
känsla för detta. Jag skulle gärna se att även ungdo-
mar fick ett bostadsbidrag. Men väldigt mycket av
politik handlar om att prioritera med begränsade re-
surser.
Vi tror så här långt - och jag tror så här långt - att
det är enklare, om vi nu tvingas att prioritera, för
ungdomar i dessa åldrar. I 18-20-årsåldern menar jag
att man kanske kan stanna hemma något år extra, eller
kanske två år extra, om man dessutom inte har arbete
och inte skall studera. Varför skall man då behöva
flytta ut till varje pris, ha en egen bostad och begära
bostadsbidrag och andra typer av bidrag, kanske so-
cialbidrag?
Det är kanske lättare som ensamstående att klara
detta än en familj. Vad vet jag. Jag känner det som att
läget kan vara så. Därför har vi valt den prioritering-
en. Men det är inte för att vi vill ställa några grupper
emot varandra. Jag har full förståelse för det hela.
När det gäller Tony Blair talade han inte om kärn-
familjen. Det nämnde inte jag heller. Vad jag sade var
att man borde titta på hur varje politiskt beslut slår för
barnfamiljer i samhället. Barnfamiljen och familjen är
grunden i samhället. Det var så han sade.