Fru talman! Karin Svensson Smith är i normalfallet en påläst och skärpt debattör, men här förstår jag verkligen inte hennes resonemang och det statiska synsättet att det bara finns en viss mängd pengar som kan satsas på infrastruktur och att man om man vill satsa mer på vägar med nödvändighet måste satsa mindre på järnvägar. Det går naturligtvis att tillföra mer pengar på olika sätt: genom anslag i statsbudgeten, genom att låna i Riksgälden, genom att använda OPS-modellen som vi förordar för att få erfarenhet också av den. Därmed kan vi kanske till och med öka satsningarna på både vägar och järnvägar.
Med tanke på hur eftersatt det här har varit i åtminstone tolv år, under den socialdemokratiska regeringens tid, vilket bekräftas i den socialdemokratiska reservationen i betänkandet, är det angeläget att vi nu på allvar tar itu med investeringarna och ökar underhålls- och driftsinsatserna på både väg och järnväg. Inte minst på järnvägens område är det ett stort underhållsberg som man har rullat framför sig.
Karin Svensson Smith pratar om att öka kapaciteten för klimatstörande trafik. Men att bygga bort dödsvägarna uppe i södra Norrland handlar ju inte om det. Jag har nämnt Sundsvall och Hudiksvall som exempel, men vi har också exemplen E 22 i sydöstra Sverige, E 20 i Skaraborg och många andra vägar. Det handlar om att få bort trafikfällor, vägar som genererar dödsolyckor. Ska vi i det här landet ha en trafik värd namnet också på våra vägar, måste vi se till att den är så säker som möjligt. Jag tror inte att syftet i första hand ska vara att öka kapaciteten, framkomligheten och snabbheten, utan det ska vara en anständig framkomlighet och framkomliga vägar i alla delar av landet året runt.