Fru talman! Det är trevligt att den här diskussionen om två-plus-ett-vägar kom i gång och att Miljöpartiet fick klä skott för att de anför felaktiga siffror. Om man läser betänkandet noggrant är det faktiskt Vänstern som framför dessa åsikter i reservation 2. Jag vill säga detta bara för att det ska bli rätt i protokollet. Då gäller det att läsa innantill.
Det vi säger - här har vi fått uppgifter från Vägverket och ett underlag RUT - är att om man utgår från en befintlig 13-metersväg får man för 1 miljard kronor fyra mil ny fyrfältsmotorväg jämfört med att för samma summa få 80 mil två-plus-ett-väg. Ska man däremot bygga en helt ny väg på en åker någonstans minskar skillnaden betydligt. Vi har aldrig sagt att det inte skulle vara på det sättet. Men om man utgår från befintlig väg och väljer alternativet att bygga en ny fyrfilig motorväg eller en två-plus-ett-väg är det radikalt mycket billigare.
Även om man skulle gå på de siffror som Ulla Löfgren nu använder får man för 1 miljard 40 mil två-plus-ett-väg i stället för de fyra milen. Det är ändå en viss skillnad om man nu snabbt vill vidta åtgärder, inte minst från trafiksäkerhetssynpunkt.
Vad vi säger är att vi vill att man gör en översyn av vilka tänkta motorvägsinvesteringar i den nationella väghållningsplanen som vi kan omvandla till två-plus-ett-vägar. Vi säger inte att det går att göra det med alla projekt. Men vi tycker att det med tanke på det ekonomiska, kostnadsskillnaden mellan olika projekt, och inte minst mot bakgrund att det nu saknas pengar när det gäller väghållningsplanerna måste vara rimligt att använda pengarna så kostnadseffektivt som möjligt. Inte minst Moderata samlingspartiet brukar i alla andra sammanhang hänvisa till att man när det gäller att använda offentliga medel ska tänka på skattebetalarnas bästa. Då bör man fundera i de banorna även när det gäller att bygga vägar, alltså vilket alternativ som bör väljas.