Fru talman! Jag har under mina drygt 25 år i
kommunal verksamhet upplevt den cykliska
bostadsbranschen. Först har vi en enorm
bostadsbrist. Sedan får vi ett begynnande överskott
och tomma lägenheter. Därefter får vi ånyo
bostadsbrist och sedan åter överskott. Så får vi
återigen bostadsbrist och därefter kom slutet av 80-
talet med hastiga prisstegringar och spekulationer.
Fru talman! Jag tycker att vi ändå skall notera något
om 80-talet. Under Socialdemokraternas nio
regeringsår låg antalet påbörjade lägenheter i
nyproduktion under fem år mindre är 40 000.
Antalet var lägst 1985 -- 27 500.
Om vi bedömer att balanslinjen på nyproduktionen
torde ha legat någonstans mellan 35 000 och 40 000
kan vi betrakta igångsättningarna under åren 1989--
1991. Under 1989 hade vi då ett plus på 15 000
lägenheter, 1990 hade vi ett plus på 25 000
lägenheter och 1991 ett plus på ca 15 000
lägenheter. Om vi tittar på den uppgift på tomma
lägenheter som vi har i dag harmonierar den ganska
bra med detta överskott över balanslinjen.
Det är ganska klart att om man har byggt alldeles
för mycket under en viss tidsperiod får man igen det
i form av lägre byggande nästa period. Bekymret
med dessa slag mellan låg produktion och hög
produktion är att antalet inom byggarbetarkåren
också varierar mycket kraftigt. År 1985 hade vi en
produktion på 27 500 lägenheter. År 1990 var vi
uppe i nästan 70 000 lägenheter. Om vi jämför dessa
år inser vi lätt att vi fick alldeles för många
byggnadsarbetare 1990. Därför har vi nu
situationen med de arbetslösa byggnadsarbetarna.
Sedan tycker jag att man kanske också skall erinra
om en annan sak. Det gjorde Nils Lundgren när vi
hade en utfrågning om detta. Bostadsinvesteringar
är långa investeringar på ett hundratal år nästan.
Det innebär att förnyelsen ligger på 1--2 %. Om
efterfrågan då faller med kanske 5 % får vi en
mycket stor andel tomma lägenheter och
produktionen går ner. Det finns alltså olika orsaker
till detta.
Låt mig gå över till dagens situation och vad vi kan
göra åt den. Det är givet att bostadsproduktionen
är alldeles för låg i förhållande till den
byggarbetskår som vi långsiktigt behöver för att
hålla en jämn sysselsättning i branschen. Jag kan se
tre olika orsaker till varför det inte kommer i gång
så mycket bostadsbyggande som egentligen borde
vara möjligt.
En orsak är svartmålningen av det nuvarande
subventions- och finansieringssystemet. Det har
man lyckats väldigt bra med. Faktum är att 1993 års
regler är bättre än 1992 års regler, men det tycks
inte ha gått upp för marknaden.
En annan orsak är kreditsituationen. Folk som
egentligen har ekonomiska resurser för att bygga
får inte erforderliga lån.
Jag tycker också att kommunerna skulle kunna se
över äldreboendet i betydligt större utsträckning än
vad de gör i dag.
Jag skulle mot bakgrund av detta vilja ställa två
frågor till statsrådet.
Är statsrådet beredd att medverka till att
informationsinsatserna vad gäller det nuvarande
räntesystemet blir sådana att byggare verkligen
upptäcker att 1993 års regler är bättre än 1992 års
regler?
Är statsrådet villig att försöka få i gång en
fungerande kreditmarknad på detta område, så att
banker och kreditinstitut verkligen beviljar lån till
dem som har förutsättningar för att klara
nyproduktion?