Fru talman! Häromkvällen ringde en av de många
som har hört av sig och som Oskar Lindquist
redogjorde för i sitt första inlägg. Det var en
förtvivlad bostadsrättsinnehavare. Han sitter i
styrelsen för en liten förening med 16 boende. Två
lägenheter står tomma, och de räknar med att
kostnaderna i föreningen stiger med ungefär
1 000 kr i år.
På en punkt håller jag med Bo Lundgren. Vi kan
inte genom politiska beslut påverka kostnaderna
som lades ned när huset byggdes. Huset finns där,
och kostnaderna finns där. Däremot kan vi i allra
högsta grad påverka fördelningen av betalningen
mellan staten och de enskilda.
Bostadsrättsinnehavaren frågade mig vad vi som
politiker tänkte göra för att hjälpa dem i hans
situation. Jag svarade att det för det första är fel att
staten vältrar över ökade kostnader på er, i
förhållande till vad som sades när ni bestämde er
för att flytta in. Det är fel att i det här läget
genomföra besparingar och försämringar av
räntebidragen som höjer era kostnader.
Jag sade för det andra att de förslag som nu lagts
fram för att stabilisera bostadskreditmarknaden är
steg i rätt riktning. Men de räcker inte. Bo
Lundgren gav direktivet att detta absolut inte får
kosta några pengar. Att hjälpa de människor som
befinner sig i en akut situation får inte kosta
någonting.
Jag sade att detta inte var riktigt. Om vi skall kunna
undvika ytterligare konkurser och enskilda
tragedier måste vi också vara beredda att skjuta till
pengar. Det handlar inte om så oerhört mycket
pengar, eftersom det trots allt, vilket är en tröst för
oss rikspolitiker, inte är så förskräckligt många
människor som berörs. Men för dem som är
drabbade är problemen oerhört stora. Det var mitt
svar till den förtvivlade bostadsrättsinnehavaren.
Statsrådet försöker leda i bevis att gränslinjen i den
bostadspolitiska debatten går mellan mig och
Oskar Lindkvist. Det kommer han inte att lyckas
med. När man lyssnade på Agne Hansson, Harry
Staaf och Bo Lundgren fick man oerhört klart för
sig var gränslinjen går.
Bo Lundgren idisslar envist sitt budskap om att
regeringen inte skall lägga sig i. Allt som behöver
göras är redan gjort. Men både Harry Staaf och
Agne Hansson andades en hel del självkritik, men
de hade också en hel del idéer om vad staten i ett
sådant här läge skall göra för att förbättra
situationen på bostadsmarknaden och för att
förhindra det snabba ras som just nu sker.
Medan jag har möjlighet vill jag säga att jag
välkomnar de initiativ som Agne Hansson tog till
sänkt byggmoms och för att motverka ytterligare
försämringar av räntebidragen under 1994, och av
Danellsystemet. Jag tycker att det är en bra början.
Min fråga till Bo Lundgren är: Är han beredd att
medverka i den konstruktiva dialog som jag nu
börjar skönja, eller skall han ställa sig vid sidan av?