Fru talman! Tack för svaret på min interpellation.
Det är på tre sidor. Som vanligt inleds Bo
Lundgrens svar med en lång skildring av 80-talets
fasor.
När han senare kommer in på min frågeställning,
som han för övrigt undviker att svara på, är han
förvånad över att jag kommer tomhänt. Jag skulle
tydligen ha haft med mig ett svar, men vid den här
frågestunden är det faktiskt Bo Lundgren som är
svarande.
Låt mig först säga några ord om 80-talet. Bo
Lundgren har ju en poäng när han pekar på den
höga inflationen och den höga realräntan. Det är
helt klart. Detta påverkade kostnadsläget generellt
under 80-talet, även bostäderna. Att ansvaret för
detta är den socialdemokratiska regeringens är lika
självklart. Regeringarna skall stå till svars för sin
politik. Men Bo Lundgrens 80-tal är inte mitt 80-
tal.
I mitt 80-tal lade den socialdemokratiska
regeringen fram ett krispaket för att komma till
rätta med just den höga inflationen och
överhettningen i ekonomin. Då framtvingade
moderaterna och vänstern en regeringskris.
När det gäller bostäderna hade vi ett högt
bostadsbyggande på 80-talet. I december 1993 är
bostadsbyggandet det lägsta på 50 år. På 80-talet
hade vi en fungerande arbetsmarknad på
bostadsområdet. Nu har vi en rekordstor
arbetslöshet. Vi hade en kraftig efterfrågan på
bostäder på 80-talet. Nu har vi ingen efterfrågan
alls. På 80-talet hade vi bruksvärderade bostäder.
Nu har vi fått enorma hyreshöjningar med
konkurser och vräkningar. På 80-talet hade
byggföretagen fullt upp. I dag är de flesta utan
jobb. Den här listan skulle kunna göras väldigt
lång.
Jag vill gärna säga till Bo Lundgren: Ta nu ert
ansvar för er politik! Det är alltid regeringen som
har ansvaret. Skyll inte ifrån er! Bo Lundgren gör
det återkommande i sina svar. Överge fegheten! Ta
ansvaret! Det är den borgerliga regeringens ansvar
som debatten gäller och ingen annans.
I dessa dagar får vi socialdemokrater många brev
som gäller bostäderna. Det gäller bl.a. hyrorna. En
del som skriver hör hemma i de
bostadsrättsföreningar som kommit till under de
senaste åren, men vi får även brev, telefonsamtal
och uppvaktningar från folk högt uppe i
byggföretagens värld. De är enormt bekymrade.
De vill bygga. Byggmaterialindustrin vill sälja.
Målarna vill utöva sitt yrke. Byggnadsfolket vill ha
jobb. Protester och demonstrationer avlöser
varandra, men det bekymrar inte regeringen.
Bo Lundgren, ett av sex statsråd som anses
skickade att handlägga bostadsfrågorna, kommer
ständigt tillbaka till sitt 80-tal. Jag frågade inte om
80-talet. Jag frågade faktiskt om 90-talet.
På två år har den sociala bostadspolitiken ersatts av
avregleringar och avvecklingar. Det kommunala
inflytandet har ersatts av privatiseringar.
Markvillkoret är borttaget. Kommunala
bostadsförmedlingar likaså, samtidigt som
bostadspolitiken är på katastrofkurs.
Min fråga gällde som sagt framtiden. Av de
väljarundersökningar som utförts kan man, även
om de är begränsade, utläsa att många har en stark
misstro till regeringens politik.
Inom ramen för min interpellation vill jag nu fråga
vad regeringen tänker göra. Det utelämnade Bo
Lundgren i svaret. Vad tänker ni göra åt det låga
bostadsbyggandet? Vad gör regeringen åt ROT-
sektorn? Vad gör regeringen åt
bostadskreditmarknaden?
I bostadsutskottet fick vi inget gehör för att
regeringens omfördelningslån också skulle utgå
enligt 1992 års system. Det skulle annars ha gagnat
väldigt många bostadsrättsföreningar som är hårt
utsatta.
Bo Lundgren avslutar sin allmänna information
med att begära en socialdemokratisk uppslutning
kring den moderata bostadspolitiken. Det är
faktiskt inte vår uppgift att agera livräddare åt en
misslyckad borgerlig regering. Av det svaret kan Bo
Lundgren dra den självklara slutsatsen att en
socialdemokratisk regering får som huvuduppgift
att återupprätta den sociala bostadspolitiken och
försöka samla ett brett mittfält i svensk politik kring
en sådan uppgift.
Sedan säger Bo Lundgren att jag inte har något
alternativ. Då vill jag slutligen påminna om att vi
varje år sedan förlustvalet 1991 har fört fram förslag
i bostadsutskottet och i riksdagen om en
parlamentarisk utredning för att åstadkomma en
långsiktig lösning av bostadsfinansieringen. Det har
regeringspartierna sagt nej till.