Herr talman! Det är inte speciellt synd om mig. Jag
har via en delegation ett visst samordningsansvar
för dessa frågor. Jag tycker dessutom att man i alla
sammanhang skall bara beredd att personligen ta
ansvar för det man sysslar med. Så där är det inga
problem alls.
Jag har en viktig ambition med de insatser som jag
kan bidra med tillsammans med andra -- dvs.
regeringen och de riksdagspartier som ligger
bakom regeringen -- och det är faktiskt att kunna
föra -- om vi skall välja det begreppet -- en social
bostadspolitik. Det är självklart att människor i
Sverige skall kunna bo bra och också ha valfrihet i
sitt boende. Det är en självklarhet att de skall ha
en chans att finansiera sitt boende. I en exceptionell
situation skall man kunna få bostadsbidrag, som ger
en fördelningspolitisk träffsäkerhet som
naturligtvis fungerar.
Problemet är att det som var avsett att bli en social
bostadspolitik -- jag vill inte, Oskar Lindkvist,
ifrågasätta ambitionen, det bakomliggande
motivet -- inte blev det. Som alla kan vidimera blev
kostnadsutvecklingen sådan att varken staten,
skattebetalarna eller de enskilda hyresgästerna och
bostadsrättshavarna kunde betala kostnaderna.
Det blev alltså inte en social bostadspolitik. Det får
vi bara när vi får ner kostnaderna, så att det stora
flertalet har chans att välja en bra bostad och kunna
betala för denna bra bostad. Det är då vi har
kommit fram till en i ordets egentliga bemärkelse
social bostadspolitik. Det är detta som driver mig,
det är det jag strävar efter.
Jag tror inte att Oskar Lindkvist, som jag sedan
många år har stor respekt för, skall behöva vara
bekymrad över att åldern har någon betydelse. Det
är inte den fysisika åldern som är det avgörande.
Det är fråga om att kunna förnya sig, komma bort
från de gamla tankarna och in i nya och lära av
gamla misstag. Någonstans i det inlägg Oskar
Lindkvist gjorde tycker jag att han sade: Blanda
inte ihop den gamla socialdemokratiska politiken
med den sociala bostadspolitiken.
All right, om Oskar Lindkvist håller med om att det
gjordes ett antal misstag, blir det självfallet mycket
lättare att diskutera, för då diskuterar vi framåt i
tiden.
Vad har vi då gjort, och vad är det som är viktigt?
Ja, när vi måste genomföra neddragningar av
subventionerna för att i den allmänna ekonomiska
politiken skapa utrymme för de räntesänkningar
som är nödvändiga, inte minst för att hålla nere
kreditförlusterna totalt sett i hela
bostadsbeståndet, är det viktigt att vi tar hänsyn till
dem som drabbas hårdast. Det är de som sitter i de
hus som kostade mest att bygga. Det vet vi också.
Det är gränssättaren. Där måste vi hantera
situationen så finkänsligt som vi någonsin kan.
Beträffande det som Socialdemokraterna i
september 1992 var med om att genomföra --
neddragningar på 3 miljarder rakt upp och ner fram
till 1994 fördelat på tre år -- var neddragningen
under 1994 det enda Lars Stjernkvist begärde
besked om. Då blir det ingen neddragning av
bidragen för den kategori bostadsrättsföreningar
han talade om. Det fanns inga bindningar framåt i
tiden, om jag förstår det rätt. Det skulle ju
genomföras besparingar. Vissa andra tycker att
man inte skall genomföra några besparingar.
Visst kan man fundera på omjusteringar. Den som i
dag säger att man inte skall genomföra besparingar
enligt budgetsaneringsplanen, eller att man skall
genomföra en utgiftsökning eller en
inkomstminskning, måste finansiera det. Så hur
skall byggmomsen finansieras, Lars Stjernkvist?
Berätta det för mig! Både jag och jag tror svenska
folket skulle vara intresserade av att få reda på det.
Agne Hansson tog upp frågan om behov av
bostäder. Jag konstaterade tidigare att det
viktigaste för oss är att skapa förutsättningar för att
de enskilda människorna och hushållen får
möjligheter att efterfråga bra bostäder och själva
kunna betala för dem. Det är grunden. Det är klart
att vi behöver nya bostäder. Det måste byggas nya
bostäder, men varken jag eller Agne Hansson eller
ens Lars Stjernkvist vet hur många egentligen. Det
händer saker och ting i samhället. Vi har en
ekonomisk kris beroende på ''finansbubblan'' och
en del andra saker som vi kan lämna därhän i den
här debatten men som påverkar efterfrågan.
Vi fick så att säga den dubbla effekten i slutet av
1980-talet: Man byggde, som Harry Staaf
påpekade, fler lägenheter än genomsnittet. Det
blev fler lägenheter än vad som just nu kanske
behövdes -- just nu, säger jag. Det minskade just nu
efterfrågan. Den byggnationen kom ju till i ett läge
då man släppte upp kostnaderna. Förutom detta att
vi just nu kanske har en mindre naturlig
efterfrågan, har man dessutom skapat en situation
där det kostar så förbaskat mycket att bygga. Det
pressar också ner efterfrågan, jämfört med den
situationen att vi hade haft oförändrat låga
kostnader från mitten av 1980-talet och framåt, för
att ta det som exempel. Det är också ett problem.
Det måste vi rätta till genom att dra ner
kostnaderna.
Vi har också gjort väldigt mycket för att hjälpa
bostadsrättsföreningar som kan ligga illa till. Vi
måste fortsätta att dra ner räntan. Det tror jag att
Bengt-Ola Ryttar och jag är helt överens om är
strategiskt viktigt för både bostadspolitiken och
andra sektorers politik.
En sak bekymrar mig. Jag är ganska övertygad om
att vi i dag har en situation där vi inte får fram
finansiering för sådana projekt som rimligen kan
anses som bra. Det bekymrar mig mycket. Jag har
haft anledning att fundera kring det problemet. Jag
har haft vissa kontakter för att klara ut att det
naturligtvis här gäller att ta sitt ansvar som institut
på bostadsfinansieringsmarknaden. Det innebär
inte att jag uppmanar någon att låna ut till sådant
som kan skapa stora kreditförluster, självklart inte.
Men vi skall inte låta pendeln slå för långt åt det ena
eller det andra hållet. Nu måste vi se till att
finansieringen fungerar. Där är jag, som jag sade,
beredd att vidta eventuella ytterligare åtgärder om
det skulle behövas.