Fru talman! Oskar Lindkvist har frågat mig vilka
åtgärder jag är beredd att vidta för att upprätthålla
en långsiktigt hållbar årlig nyproduktion av
bostäder av den omfattning som Boverket anser
erforderlig.
Bostadspolitiken på 1980-talet syftade i stor
utsträckning till att upprätthålla ett högt
bostadsbyggande i hela landet. Så skedde också.
Effekten blev emellertid samtidigt att kostnaderna
för att producera bostäder och därmed för att bo i
de nyproducerade bostäderna steg -- och steg
mycket kraftigt. En om inte helt avgörande så dock
starkt bidragande orsak till kostnadsutvecklingen
var, vill jag påstå, de bostadspolitiska åtgärder som
vidtogs under framför allt senare delen av 1980-
talet. Jag tänker bl.a. på den s.k.
räntebidragstrappan som infördes i
räntebidragssystemet 1986. Beslutet motiverades
med att man ville begränsa bidragsgivningen för
produktionskostnadsbelånade projekt men innebar
i praktiken att man öppnade stödsystemet för fler
och allt dyrare bostadsprojekt. Jag tänker vidare på
de ändringar i grunderna för beräkning av
låneunderlag och pantvärde som gjordes år 1989.
Ändringarna innebar en kraftig höjning av det s.k.
lånetaket i förening med en ordning för
beräkningen av lån och bidrag som innebar att ju
dyrare man byggde, desto mer lån och bidrag fick
man. Jag vill också erinra om de speciella
stimulansbidrag, såsom hyresrabatter och
nybyggnadsbidrag, som infördes vid två tillfällen på
1980-talet med motiveringen att
bostadsförsörjningsläget krävde särskilda
subventioner så att även
produktionskostnadsmässigt mycket dyra bostäder
kunde efterfrågas av de bostadssökande.
Resultatet av en politik där man med hjälp av
sådana subventioner och regleringar försöker skapa
förutsättningar för ett visst bostadsbyggande ser vi
nu.
Regeringens politik går ut på att skapa rimliga
förutsättningar för bostadsbyggandet och
fastighetsägandet så att hushållens efterfrågan på
bostäder kan tillgodoses på hushållens villkor och
utan omfattande kostnadsdöljande subventioner.
Statens övergripande ansvar är att främja god
hushållning, vilket här innebär att bostadsbyggande
och fastighetsägande ges sådana villkor att byggare
och ägare stimuleras att hålla sina kostnader låga.
En grundläggande förutsättning för en positiv
utveckling för bostadsmarknaden, liksom för andra
sektorer av näringslivet, är också en låg ränta.
Från dessa utgångspunkter har ett omfattande
förändrings- och förenklingsarbete bedrivits och
genomförts sedan hösten 1991. Ett nytt system för
statliga bostadssubventioner har införts. Systemet
gör bl.a. sambandet mellan kostnaden för att
producera en bostad och kostnaden för att bo i den
tydligare och därmed bostadskonsumenten mera
priskänslig för höga produktionskostnader.
Gamla villkor för statens stöd till bostadsbyggandet
har avskaffats. Byggare och fastighetsägare har på
så sätt fått större frihet bl.a. när det gäller val av
konkurrensmedel.
En rad avregleringar inom bostads- och
byggnadsväsendet har genomförts. Det handlar
främst om ändringar för att ta bort onödiga och
kostnadsfördyrande detaljregleringar.
Ändringarna skapar emellertid också
förutsättningar för byggare och fastighetsägare att
bygga bostäder efter bostadskonsumenternas
behov och önskemål.
Till den här bilden hör vidare de utgiftsbegränsande
åtgärder i fråga om räntesubventionerna till äldre
bostadshus som har beslutats. Åtgärder av detta
slag är nödvändiga, eftersom de skapar
förutsättningar för lägre räntor.
Till bilden hör också det av regeringen framlagda
förslaget om åtgärder för att stabilisera
bostadskreditmarknaden, liksom förslaget om att
ändra fastighetsskattesatsen och att vad gäller
reduktionsreglerna för skatten jämställa ny- och
ombyggnad.
Sammantaget har genom det förändrings- och
förenklingsarbete som regeringen påbörjade
hösten 1991, tillsammans med en ekonomiskt
ansvarsfull finans- och skattepolitik, grunden lagts
för en utveckling som ger rimliga förutsättningar
för byggare och fastighetsägare att på sunda
ekonomiska villkor möta hushållens
bostadsefterfrågan på hushållens egna villkor -- och
det är viktigt att betona att det är hushållets villkor
och inte Boverkets villkor som gäller, Oskar
Lindkvist -- och utan omfattande kostnadshöjande
subventioner via skattesedeln.
Vid vår föregående interpellationsdebatt lovade
Oskar Lindkvist att på nytt återkomma med en
interpellation för att få diskutera bostadspolitiska
frågor. Jag såg positivt på detta eftersom jag tror att
inte minst byggbranschen är betjänt av att vi
utvecklar vår grundläggande syn på detta område.
Det var därför med vissa förhoppningar jag såg
fram emot de alternativa förslag Oskar Lindkvist
skulle redovisa. Det är emellertid med besvikelse
som jag konstaterar att Oskar Lindkvist kommer
tomhänt till denna debatt. Oskar Lindkvist har inte
några egna förslag som vi kan debattera. Sedan det
beryktade räntelånesystemet har
Socialdemokraterna inte presenterat något eget
konstruktivt förslag på det bostadspolitiska
området. Man har lyckats kopiera en enskild
riksdagsmotion med förslag om ett
räntebidragssystem som påminner mycket om det
som riksdagen beslutat om. Detta förslag prövades
för övrigt redan i det utredningsarbete som föregick
riksdagsbeslutet i juni 1992. En av nackdelarna
med exakt det förslag som socialdemokraterna nu i
stort gjort till sitt, utan att kunna ange nödvändiga
preciseringar, är att det förutsätter ett ökat
fastighetsskatteuttag som dessutom skall variera
över tiden. Det är uppenbart att en sådan ordning
skulle leda till betydande osäkerhet om
bostadskostnaderna för hushållen oavsett om de
bor i äldre bostadsfastigheter eller i nyproducerade
bostäder.
I sin interpellation hävdar Oskar Lindkvist att
byggbranschen och bostadskreditmarknaden
tappat förtroendet för den politiska viljan och
förmågan att ta ansvar för en långsiktigt hållbar
bostadspolitik. En sådan kritik faller på den
föregående regeringen som bedrev en sådan
ekonomisk politik och bostadspolitik som alldeles
uppenbart blev ohållbar. Den spekulationsbubbla
som Socialdemokraterna tillät växa fram från
mitten av 1980-talet har spruckit. De förändringar
som nu genomförs blev nödvändiga till följd av den
politik som tidigare förts.
Regering och riksdagsmajoriteten fattar nu de
beslut som krävs för att skapa en bra bas för en
långsiktigt hållbar bostadspolitik. Oskar Lindkvist
skulle kunna medverka till den politiska stabilitet
som byggbranschen efterfrågar genom att
exempelvis klargöra att Socialdemokraterna inte
avser att lägga fram förslag om förändringar i det
räntebidragssystem som gäller nyproduktionen
sedan 1993, och att man inte tänker föreslå höjning
av fastighetsskatten på det sätt som förutsätts i den
bostadspolitiska rapport som Socialdemokraterna
tog fram till sin kongress! Det är genom sådana
uttalanden om insikten om de verkliga problemen
som Socialdemokraterna bäst kan medverka till
stabilitet för byggbranschen och stabilitet inom
bostadssektorn.