Fru talman! Låt mig först säga att det naturligtvis
finns en skillnad mellan mig och Oskar Lindkvist.
Den är mindre mellan mig och Lars Stjernkvist. Jag
ser skillnaden dem emellan: Den äldre
socialdemokratiske politikern är mer fast i det
förgångna, medan den litet yngre kanske har
möjlighet att hjälpa till att förnya sitt parti.
Men det finns en skillnad just vad beträffar
begreppet bostadspolitik. Bostadspolitik är så
mycket. Jag talar gärna om bostadspolitik, men jag
gör det i de rätta sammanhangen. Jag talar om en
finanspolitik som kan drivas på så, att inflationen
hålls nere, och som skapar utrymme för en
penningpolitik som håller räntorna nere. En
finansmarknadspolitik kan hantera en finanskris på
ett sätt som ger finansinstituten möjlighet att
upprätthålla sin verksamhet. En avregleringspolitik
på näringsområdet gör det lättare att bygga
flexibelt och billigare, på ett sätt som
konsumenterna eftersträvar.
I Sverige har vi gjort felet att försöka lägga ihop allt
detta i en sektor. Genom att vi hade ett
bostadsdepartement fick vi inte det sammanhang
med övrig politik som hade kunnat förebygga allt
det som gick snett under 80-talet. Detta är viktigt
att komma ihåg.
Det som skiljer mig och Oskar Lindkvist åt mest --
såvitt jag kan bedöma finns en större öppenhet hos
Lars Stjernkvist -- framgår av lydelsen av frågan
som Oskar Lindkvist har ställt till mig. Han frågar
vilka åtgärder jag ämnar vidta för att upprätthålla
en långsiktigt hållbar årlig nyproduktion av
bostäder av den omfattning som Boverket anser
erforderlig. Planering, reglering och myndigheters
bedömningar och beräkningar!
Visst behövs bedömningar av både det ena och det
andra för att man skall klara t.ex.
statistikproduktion och att få ett underlag för
beslutsfattande. Men för mig är det viktigt att se till
att vi får en långsiktigt hållbar årlig nyproduktion
av bostäder i den omfattning som
bostadskonsumenterna efterfrågar. För mig är det
viktigt att ge dem förutsättningar för att kunna
påverka sitt eget val och för att kunna ha denna
efterfrågan.
Det är inte Boverket som skall styra mig, det är
konsumenterna, hushållen. Däri ligger den stora
skillnaden. Det är därför vi måste se tillbaka när
frågorna om vad regeringen sysslar med och vad
regeringens politik innebär ställs.
Oskar Lindkvist sade själv att han vill återupprätta
den politik som gällde tidigare. Men då måste vi
klara ut vad den politiken innebar. Oskar Lindkvist
vill lösa dagens problem på bostadsmarknaden och
inom byggsektorn genom samma politik som
skapade problemen.
Då måste jag diskutera den politik som han faktiskt
har stått i talarstolen och förespråkat. Jag måste
tala om att den ledde till höga räntor och en massa
andra saker som hade negativa effekter för
bostadsförsörjningen och bostadskonsumenterna.
Självfallet skall vi diskutera det.
Det är klart att ingen regering gör allting rätt. Man
kan gå i fel riktning hela tiden, som den förra
regeringen gjorde och som uppenbarligen Oskar
Lindkvist försöker göra. Vi kan inte påverka
Bundesbank att sänka några räntor, men vi skall se
till att den svenska riksbanken har en chans att följa
med nedåt.
Att inte fullfölja budgetsaneringsprogrammet
skulle innebära att man tog bort den möjligheten.
Det skulle skapa stora problem för
bostadsmarknaden, framför allt vad gäller
nyproduktionen. Detta är självklart för de allra
flesta.
Lars Stjernkvist gjorde en felsägning, som det
skulle vara intressant att få en kommentar till: Vi
skall nu se till att få ned kostnaderna i de senast
byggda årgångarna. Det går ju egentligen inte, bara
på ett enda sätt: genom att få ned räntan under den
garanterade räntans nivå, där den nu ligger. Det är
ganska svårt, vilket jag tror att vi kan vara överens
om.
De kostnaderna har redan lagts ned. Man byggde
ju dessa bostäder, som blev alldeles för dyra. Det
är det som är problemet för de stackars människor
som har fått lida som följd av att man drev fram och
accepterade så höga byggkostnader. Det är de som
har problem.
Vi kan inte få ned dessa kostnader; det måste vi
inse. Men vi skall inte göra om misstaget genom att
öka subventionerna igen på ett sätt som gör att vi
får nya kostnadsökningar.
Vi skall ta till vara det som Agne Hansson pekade
på, det som har lett till byggkostnadsminskningar.
Vi skall fullfölja den politiken, hålla nere räntorna
och tala om att 1993 års system faktiskt är bättre än
1992 års system och att vi kan komma vidare i den
riktningen.
Jag skall för övrigt gärna bidra med information i
det avseendet, Harry Staaf. Jag skall också slå fast
att de beslut som riksdagen har fattat i det
sammanhanget inte skall försämras. De fattade
besluten ligger fast. Detta är väsentligt.
Men jag är bekymrad, därför att jag är ganska
övertygad om att det i dag finns byggprojekt som
inte får finansiering fast de borde ha det. Det har
jag all anledning att fundera kring. Vi har försökt
undanröja flera hinder, men det verkar fortfarande
som om detta är ett problem.
Finansieringsinstituten och de som skall bygga har
all anledning att resonera igenom det här och får
gärna komma och ytterligare en gång försöka
utveckla var problemen ligger.
Finansieringsinstituten har ett ansvar, inte minst
mot bakgrund av att regeringen och
riksdagsmajoriteten genom den garanti som gäller
för finanssektorn vill skapa möjligheter till
finansiering.
Detta är en sak som är intressant att diskutera, och
det finns all anledning för oss att följa och bevaka
utvecklingen och vidta eventuella åtgärder.