Fru talman! Jag är inte pessimistisk, men efter att
genom åren ha sett alldeles för många sådana projekt
starta är jag nog snarare realist. Det har ofta slutat
med att det har blivit en väldigt bra rapport, men det
har inte blivit några bra och bestående resultat av
satsningarna.
Anledningen till att jag har ägnat tid åt att ta upp
det här i kammaren är att det som behövs i flertalet av
de här bostadsområdena inte är att man diskuterar
arbetsmetoder och liknande utan det är mer av kon-
kreta satsningar, att man skapar de ekonomiska förut-
sättningarna för personer som bor i området att dra i
gång t.ex. en egen butiksverksamhet. Det är först då
man kan få fler verksamheter kvar i området.
När det gäller de stora bostadsområdena kan vi se
att merparten av det människorna där konsumerar
köps utanför dessa bostadsområden, trots att det
skulle finnas underlag för ett butiksliv, för bankkon-
tor, och liknande. Men det finns i dag inga möjlighe-
ter att få i gång det och att stötta en sådan process
genom ett direkt ekonomiskt stöd till dem som vill
starta en sådan verksamhet.
När man gör kopplingen till kommunerna och sä-
ger att kommunen skall finnas med i finansieringen en
längre tid kommer man mer över till andra typer av
kommunala satsningar, som inte blir bestående. När
de här pengarna försvinner kommer kommunen att
säga: Det här var bra, man nu har vi tyvärr inte möj-
lighet att fortsätta det. Jag skulle alltså vilja rikta
pengarna mer till de människor som bor i området och
som skulle vilja göra insatserna, starta någonting. Det
är dit jag tycker att pengarna skall föras, inte omvägen
över olika projektorganisationer eller andra konstruk-
tioner. Då tror jag inte att man får något bestående
resultat. Erfarenheterna av alla projekt som vi genom
åren har haft riktade mot olika sådana områden talar
för det.