Fru talman! Jag har skrivit en motion angående
problematiken kring flyktingpolitiken, framför allt för
de större städerna i Sverige i allmänhet och Malmö i
synnerhet.
Men innan jag skall beröra det närmare vill jag
säga att jag noterade att det finns flera reservationer
om rasism i det här betänkandet. Rasism är vedervär-
digt, och det skall vi givetvis alla bekämpa med kraft
och all den styrka vi förmår.
I min post häromdagen fick jag en tidskrift från en
organisation där undertecknarna visade en mycket
nära både ordlik och namnlik samhörighet med en
organisation som fanns i Sverige före och under andra
världskriget. När jag läste den noterade jag också att
de måste ha mycket stora problem. Tidigare hade de
skickat ut sina handlingar och brev baserat på resulta-
tet från en skrivmaskin. Nu hade de köpt en ordbe-
handlare i stället. Den kostade 2 900 kr, och det hade
de inte pengar till. De begärde alltså att läsarna skulle
hjälpa till att skaffa fram dessa 2 900 kr. Jag tycker att
det på ett ganska bra sätt visar att den organiserade
rasismen i Sverige är precis på den nivå där den skall
vara, dvs. nära noll och bottenstrecket.
Samtidigt måste vi även se till att den andra sor-
tens rasism inte får förekomma. Men det gör den med
vårt och mediernas tysta medgivande.
En person som t.o.m. är anställd som sakkunnig på
Civildepartementet är sångare i en sånggrupp som jag
inte kan uttala namnet på på grund av bristande ut-
bildning. Han har på olika ställen framfört sånger där
han sjunger: "Vi skall slå ihjäl de djävla vita viking-
arna." Det är ett direkt citat och får därför föras in i
protokollet.
Sedan säger han att detta var provocerande och att
han ville attackera det svenska vikingatjafset.
Jag har läst detta i en artikel i en kvällstidning,
men jag har inte mött någon indignation.
Fru talman! Jag kan tänka mig hur tongångarna
skulle ha låtit om det hade varit en svensk som hade
sjungit detsamma. En sak är jag säker på: Han hade
inte blivit anställd som sakkunnig på Civildeparte-
mentet.
Alla vi människor, vare sig vi är bruna, vita, gula,
svarta eller röda, är lika bra eller lika dåliga. Det är
vårt agerande som vi skall bedömas efter och ingen-
ting annat. Jag vill betona att jag känner mig både
ledsen och kraftlös vid de tillfällen då jag t.ex. hör om
en liten mörkhyad flicka i andra klass i skolan som
vinner en diskussion och förloraren säger: "Djävla
svartskalle!" Har man inga bättre argument än detta
när man förlorat en debatt är det bättre att man är tyst.
Fru talman! Det här betänkandet har en rubrik som
handlar om invandrarpolitik. Vi har i Sverige i dag
ingen invandringspolitik, åtminstone inte innan vi
blev medlemmar i EU.
Vi ger rätt till nordiska medborgare att fritt vistas
och söka jobb i Norden, men detta gäller inte för
övriga medborgare. Vad jag har sett är det inget parti
som har en reservation eller motion där man önskar
att vem som helst skall få komma till Sverige och
söka vilket jobb som helst. Det finns tydligen någon
måtta på generositeten.
Ulla Hoffmann som tyvärr har lämnat kammaren -
och det kan jag förstå - berättade i något som närmast
liknade ett sportreferat om 60-talets invandringspoli-
tik. Hon pratade om att svenska företag kände på
muskler och undersökte tänder precis, som hon sade,
som på Kiviks marknad. Jag vet inte vilken erfarenhet
Ulla Hoffmann har. Jag respekterar givetvis hennes
ståndpunkter.
Själv har jag erfarenhet från sju år som heltidsans-
tälld facklig representant på Kockums varv i Malmö
under 70-talet. Dit kom många invandrare spontant
och sökte jobb. Jag kan garantera att de varken blev
undersökta när det gällde muskler eller tänder. Men
jag kan förstå att en företagare som vill anställa någon
på ett jobb som kräver starka ben i alla fall frågar den
arbetssökande om han har starka ben. Men i Vänster-
partiets Sverige struntar man tydligen i det som de
anser vara bagateller.
Tillbaka till min motion. I dag finns det stora
flyktingproblem i Malmö. Vi har en politik i Sverige
- och den är högtidligt stadfäst i Sveriges riksdag -
att hela Sverige skall hjälpa till. Men hela Sverige
hjälper inte till. Vi hör ofta uttalanden i medierna från
politiker, kommunalråd och ledande företrädare om
att de minsann tar sitt ansvar, men det gör inte skåns-
ka Sjöbo och skånska Vellinge.
De politiker som står och bröstar sig i medierna
och säger att de tar emot 40-60 asylbeviljade per år
vet mycket väl om att de aldrig kommer att se dessa
personer, fru talman. De får en liten slant för dem från
staten och skattebetalarna, men de tar aldrig emot
dem. De kommer till storstäderna Malmö, Göteborg
och Stockholm. Malmö, Göteborg och Stockholm får
inte betalt av staten för denna flyktingpolitik. Detta
kostar malmöborna - som jag nu pratar för - mycket
stora pengar. Vi kompenserar alltså inte på något vis
Malmös invånare för den flyktingpolitik som vi har
bestämt i riksdagen.
Fru talman! I min motion har jag föreslagit att man
kanske skulle tvinga dem som har fått asyl i Sverige
att själva hjälpa till litet grand. Jag vet att tvång är ett
fult ord, men de skulle under ett antal år bo i den
kommun som Invandrarverket har anvisat. Det inne-
bär ingen kommunarrest i stil med det som hände en
del kurder för några år sedan när de måste vistas i den
här kommunen hela tiden. Man skall ha rätt att resa
runt i Sverige och besöka sina vänner och söka jobb.
Men man får inte lov att flytta från kommunen under
en viss tid innan man har skaffat sig ett nytt arbete.
Detta kan låta provokativt och häftigt. Men låt oss
tänka oss, fru talman, att Tullen, Passpolisen eller
Invandrarverket ställer frågan till en asylsökande som
kommer till Sverige och begär asyl om de är beredda
att under en given tid stanna kvar i den kommun där
Invandrarverket, baserat på Sveriges förmåga att
hantera asylpolitiken, vill placera dem om de får asyl
och skydd i Sverige.
Jag tror inte att en enda av dem som sökt asyl hade
svarat nej på en sådan fråga.
Till sist, fru talman, vill jag återigen vända mig till
Ulla Hoffmann. Hon måste ha gjort sig skyldig till en
felsägning när hon berättade om att hon ville spara
pengar. Att hon vill spara pengar på armén och för-
svaret i övrigt kan jag förstå, och det kan vi diskutera
vid något annat tillfälle. Men hon sade också att hon
ville spara pengar på den svenska vapenexporten. Vi
kan tycka vad vi vill om svensk vapenexport, men om
Sverige inte säljer vapen kanske vi - okej - bevarar
moralen, men vi sparar absolut inga pengar.