Fru talman! Den här debatten innehåller många
olika perspektiv på området, alltifrån globala till regi-
onala eller lokala. Jag tänkte bara kort beröra det som
Maud Björnemalm sade om det nationella upprust-
ningsprogrammet, de 125 miljoner kronorna. Jag sade
i mitt anförande att jag är litet orolig för hur de peng-
arna kommer att användas, och vi har därför valt att
reservera oss på den punkten i utskottsbetänkandet.
Jag får en känsla av att vi återigen är på väg att
skapa en massa olika projekt. Vi är ju mästare på att
starta projekt, men när projekttiden och pengarna är
slut återgår vi till det gamla. Vi får alltså inget bestå-
ende resultat av de satsningar vi gör, och de blir litet
av konstgjord andning.
Jag har reagerat mot användningsområdet. Jag
tycker att det är bra att vi satsar på området - det är
inte det som är felet - men jag har reagerat mot in-
riktningen på satsningen. Bl.a. i de riktlinjer som har
gått ut till berörda kommuner har man sagt att bidra-
get i första hand är avsett för att underlätta igångsätt-
ning av insatser som på sikt kommer att finansieras
genom kommunernas försorg. Alla som känner till
kommunekonomi vet ju att det innebär att projektet
upphör i förtid när projektpengarna är slut. Då kom-
mer man från kommunens sida att säga: Tyvärr, vi har
inte råd att fortsätta det här projektet.
Jag tycker att det hade varit mer ändamålsenligt
att satsa pengarna på ett mer konstant investerings-
stöd. Vi borde satsa på att bygga upp infrastrukturen i
områdena, t.ex. på att få i gång butiksliv, att få dit
bankkontor och annat som åstadkommer en struktur
som gör att man där skapar arbetsplatser. Det kan vi
inte göra med en konstruktion som förutsätter att
kommunerna skall vara de långsiktiga finansiärerna.
Det är det jag har invänt emot när det gäller inrikt-
ningen på stödet.