Herr talman! Det pågår alltså en regeringskonfe-
rens. Det är väl åtminstone vi här i lokalen, även om
vi inte är särskilt många, medvetna om. Det har ju
pågått en diskussion om det i ungefär tre timmar vid
det här laget.
Regeringskonferenser är inte någonting nytt i EU.
De har förekommit tidigare och de kommer att anord-
nas även i framtiden. Regeringskonferenser i EU hålls
för att avgöra vad EU skall bestämma om och hur.
Skall beslut fattas med enhällighet eller med majori-
tet? På vilket sätt skall Europaparlamentet ha infly-
tande? Kan Sveriges riksdag eller för den delen den
franska nationalförsamlingen få säga sitt? Skall EU
bekämpa internationell brottslighet och i så fall hur?
Medborgarna i EU-länderna är alla på olika sätt kon-
sumenter. Hur skall då deras intressen tas till vara?
Hur skall de få veta vad de köper och äter, hur bra
eller dålig en vara är och när och var den är tillver-
kad?
Sådana och andra frågor kan ställas i en rege-
ringskonferens, detta helt enkelt därför att det är
medlemsländerna som bestämmer vad EU skall ägna
sig åt. Kommissionen, parlamentet eller ministerrådet
i EU kan inte ge sig på andra områden än de som
länderna har bestämt att de skall ägna sig åt. EU är
dess medlemsländer.
Senast EU höll regeringskonferens satt vi svenskar
på åskådarplats. Vi kunde läsa en del, men inte sär-
skilt mycket, i tidningarna om vad som pågick. Några
av oss hade kanske litet mer information, men ingen
visste särskilt mycket. Vi var nämligen inte med. Vi
tillhörde inte EU. Det var naturligtvis inte EU:s fel att
vi inte visste så mycket då.
Under tiden som den förra regeringskonferensen
pågick och även senare när vi arbetade med att ta
ställning till det svenska medlemskapet såg många av
oss fördelar med EU. Men vi såg också nackdelar.
Arbetslösheten i EU var alldeles för hög, trots att man
under många år hade arbetat för att få ordning på
ekonomierna och förbättra människors villkor.
Det fanns visserligen diverse program för att sti-
mulera kvinnors situation och inflytande i EU, men i
stort sett var det nog ett gubbvälde. Det var svårt att
få tag på handlingar och beslutsunderlag i EU. Det
var med andra ord litet dåligt med insynen.
Detta och mycket annat hade många av oss åsikter
om då. Några ansåg att allt bara var förkastligt och
inget att ha att göra med. Det tycks vara så fortfaran-
de. Andra, t.ex. jag själv, trodde att EU kunde föränd-
ras och förbättras. Egentligen tror jag att det är driv-
kraften för de flesta av oss som arbetar i en politisk
demokrati att vi faktiskt tror att det går att förändra
villkoren i vårt svenska samhälle och utanför våra
gränser.
Skillnaden vid den här regeringskonferensen är att
vi nu är med. Nu sitter Sverige vid förhandlingsbordet
och har en röst, precis som alla andra medlemmar,
stora som små. Nu kan vi lägga fram förslag om för-
ändringar på de områden som vi kunde ha åsikter om
förra gången. Vi kan, hittills i alla fall, notera riktigt
hyggliga framgångar.
Det finns ett starkt och växande stöd för att EU
skall ha en roll när det gäller att ge människor jobb.
Det skall bli mer insyn i EU. Kvinnor måste få kom-
ma fram bättre.
En långsiktigt gångbar utveckling på miljöområdet
vinner alltmer gehör. EU måste få tydligare uppgifter
när det gäller att stärka en fredlig utveckling.
Det är exempel på områden som vi från svensk
sida engagerat oss i med mycket bred enighet också
på hemmaplan. Parentetiskt, men inte av föga vikt,
vill jag säga att jag upplever att det finns utomordent-
ligt konstruktiva och ansvarstagande engagemang från
många partier i den här frågan. Man tar del, kommer
med åsikter och lägger förslag. Om man å andra sidan
nästan bara säger nej eller ropar på vargen ställer man
sig förstås utanför alla möjligheter att denna gång
vara med och påverka EU:s utveckling.
Från svensk sida kommer vi inte att få igenom allt
vi önskar den här gången. Det får inget annat land
heller. Det är egentligen en av finesserna i samarbetet.
Alla skall vara med och bestämma. I 15 demokratier
värderar människor olika frågor på olika sätt. Vi
svenskar vill vara med och förbättra EU från våra
utgångspunkter. Då måste vi ha respekt för att männi-
skor i andra länder också vill det från sina utgångs-
punkter.
Dessutom har vi utvidgningen. Denna oerhört
viktiga fråga. Den som verkligen handlar om fred och
solidaritet i vår del av världen. Till slut kanske den
kräver litet extra uppoffring av oss svenskar, både vad
gäller pengar och inflytande. Då måste vi vara bered-
da att göra det. Fred och säkerhet är alltid att föredra
framför oro och konflikt.