Fru talman! De övergripande målen för Vänster-
partiets politik är att få människor i arbete och på det
sättet upprätthålla en god välfärd. I dag ser vi flera
exempel på hur den stora arbetslösheten och hur be-
sparingar inom t.ex. socialförsäkringarna och i verk-
samheter ute i kommuner och landsting starkt hotar
välfärden. Detta har också fått betydelse för de frågor
som vi skall diskutera här i dag under utgiftsområde
10.
Vänsterpartiet lämnar därför omfattande förslag
både i sin budgetmotion och i sina arbetsmarknads-
politiska motioner för att minska arbetslösheten. Ar-
bete åt alla - det är grunden i välfärdsbygget.
Det är nödvändigt att hela tiden se över och för-
bättra de sociala systemen. Det är därför viktigt att
ställa upp mål, och att arbeta med systemen så att de
omfördelar resurser och minskar inkomstklyftorna. Vi
måste ha ett system som bidrar till ökad jämställdhet.
Vi måste ha ett system som är stabilt, och ett system
som framför allt omfattar alla. Ingen skall lämnas
utanför. Det är också viktigt att inkomstbortfallsprin-
cipen inte gröps ur.
Det finns kritik att rikta mot att de här målsätt-
ningarna inte uppfylls i dag. Sänkta nivåer i socialför-
säkringarna och införande av karensdag har direkt
motverkat målet om att utjämna inkomster. Stora
grupper anser sig t.ex. i dag inte ha råd att vara sjuka.
Det faktum att kvinnor påverkas mer negativt av
besparingarna i transfereringssystemen gör att den
utvecklingen är ohållbar i ett jämställdhetsperspektiv.
Att ersättningsnivåerna nu höjs till 80 % ser vi i
Vänsterpartiet som ett steg på rätt väg. Vi kommer att
under nästa mandatperiod jobba för att öka nivåerna
ytterligare.
Efter vad jag förstår av den interpellationsdebatt
som jag och Maj-Inger Klingvall förde för någon
vecka sedan kommer inte höjningen till 80 % att fi-
nansieras med ändring av den sjukpenninggrundande
inkomsten.
Jag tycker att det i och för sig är bra eftersom vi
har framfört kritik mot den inställningen, precis som
LO har gjort. Nu kan ju också höjningen bli en reell
höjning.
Men samtidigt inställer sig ju frågan: Var har ni
hittat de här pengarna? Det var ju trots allt nästan 1
miljard det var frågan om. Jag hoppas att någon före-
trädare för Socialdemokraterna kan svara på frågan
längre fram i debatten.
Stabila system skapar trovärdighet. Under 90-talet
har vi egentligen upplevt den raka motsatsen. Bespa-
ringar och ändrade regler har skapat osäkerhet hos
många människor. Det har varit svårt att planera sin
ekonomi, och det har blivit svårt att planera sin fram-
tid. Att korttidsanställda eller s.k. dag-från-dag-
anställda får lägre, och i vissa fall ingen, sjukersätt-
ning vid sjukdom är ett tydligt exempel på att försäk-
ringen inte omfattar alla.
Den höga arbetslösheten gör också att kvalifika-
tionskrav till a-kassa och sjukförsäkring upplevs som
ouppnåeliga för dem som har svårt att få fotfäste på
arbetsmarknaden. Det handlar i första hand om våra
ungdomar. Det här problemet kan egentligen aldrig
riktigt lösas om vi inte får fler människor i arbete.
Vi behöver också system som har till målsättning
att sätta människan i centrum, där helhetssyn och
helhetslösningar råder. Vi står därför bakom de
skrivningar som finns i betänkandet angående fördju-
pad samverkan på rehabiliteringsområdet. Vi ser detta
som en utveckling av de positiva inslag som försöken
inom ramen för FINSAM gav upphov till. Ett mycket
viktigt inslag är nu att samverkan skall permanentas
och inte längre drivas i termer av projekt eller liknan-
de.
Vänsterpartiets utgångspunkt i de här diskussio-
nerna har varit att just sätta individen i centrum. Vi
har velat komma ifrån den många gånger väldigt
kränkande behandling som det innebär att bli slussad
mellan olika myndigheter. Vi måste också komma
bort från långa handläggningstider. Det är viktigt med
snabba insatser, dels av ekonomiska skäl för den
enskilde, dels för att motivera åtgärder för att snabbt
kunna komma tillbaka till ett aktivt liv.
Det har pratats om ekonomiska vinster i de här
sammanhangen, och det är absolut inte oviktigt. Men
minst lika viktigt är ju att riva barriärer mellan myn-
digheter för att få en större samsyn. Man kan nästan
säga att det är en förutsättning för att någon gång
komma åt de ekonomiska vinsterna.
Jag skall ta upp en annan fråga som inte ligger in-
om utgiftsområde 10, utan som ligger utanför stats-
budgeten. Det gäller reduceringen av det särskilda
grundavdraget för förtidspensionärer som också har
arbetsskadelivränta. Vi gick emot det här förslaget när
det behandlades i finansutskottet. För att anknyta till
vad jag tidigare sade om att systemen måste vara
stabila och inte ändras från ett år till ett annat, tycker
jag att det här är ett paradexempel på hur det inte bör
gå till.
Genomförs den här förändringen kommer drygt
9 000 hushåll att få en sänkning av inkomsten med
högst 1 000 kr. 20 000 hushåll får en sänkning från
1 000 kr och upp till 5 000 kr per år. 2 000 hushåll får
en sänkning på över 5 000 kr per år. De här siffrorna
bygger på material som Finansdepartementet har tagit
fram.
Precis det som inträffade med efterlevandepensio-
nen för änkorna håller nu på att segla upp för en ny
grupp. Förtidspensionärerna har varit överkompense-
rade tidigare säger man från socialdemokratiskt håll.
Låt så vara, men ge i alla fall de här människorna en
rimlig chans och en rimlig tid att anpassa sig till nya
förutsättningar! Sedan var det väl också meningen att
det särskilda grundavdraget, i och med pensionsupp-
görelsen, skulle fasas ut från år 2000.
Vänsterpartiet har två reservationer när det gäller
arbetskadeförsäkringen. Vi är kritiska till den skärp-
ning som gjordes av arbetsskadebegreppet. Därför tar
vi i en reservation upp vad det betytt för t.ex. kvinnor
med belastningsskador. Vi tar också upp elöverkäns-
ligheten, som vi tycker skall kunna erkännas som en
arbetsskada.
Fru talman! När det gäller de frågor som omskrivs
i vårt särskilda yttrande tänkte jag ta upp några. Vi
har nog inte tid med alla. Det gäller bl.a. situationen
på försäkringskassorna. JO har ju påpekat att kassorna
har ett högt och ökande antal handläggningsfel. Den
enskildes rättssäkerhet är i fara. Detta måste vi ta på
fullaste allvar. Det är en lång rad regeländringar som
har trätt i kraft den sista tiden. Dessutom har tiden
mellan att vi fattat beslut här i kammaren till dess att
besluten skall verkställas ute på kassorna varit allde-
les för kort. Det har också varit uppe till diskussion i
utskottet.
Dessutom kommer nästa år ytterligare drygt
160 000 nya ärenden att behöva handläggas på kas-
sorna i och med att vi förkortar sjuklöneperioden.
Detta i kombination med besparingskraven gör att
situationen är nästan ohållbar. Nu har en majoritet
bestående av Socialdemokraterna och Centern beslu-
tat att ge ytterligare resurser till kassorna. I princip
tycker Vänstern att det är bra att kassorna får mer
pengar. Vi tyckte bara att det gjordes på fel sätt. Vi
har varit kritiska till att pengarna togs från nödvändi-
ga insatser till rehabilitering och samverkan.
I Vänsterpartiets budgetalternativ har vi därför fö-
reslagit ytterligare 200 miljoner kronor till kassorna
och ytterligare 100 miljoner kronor till rehabilite-
ringsarbete.
När det gäller sjuklöneperioden fick vi till slut en
återgång till 14 dagars sjuklöneperiod. Men trots
småföretagarförsäkring och trots särskilt högrisk-
skydd är vi i Vänstern rädda för att sjuklöneperioden
även i den här bantade formen skall leda till att män-
niskor kan stängas ute från arbetsmarknaden. Risken
har naturligtvis minskat, men den är inte borta. Jag är
av den uppfattningen att vi redan i dag har ett arbets-
marknadens a- och b-lag. Jag tror att vi måste vidta
ytterligare åtgärder för att komma till rätta med detta.
Vi tänker därför återupprepa vårt krav att de allra
minsta företagen skall fråntas kravet på att betala
sjuklön. Företag med högst tio anställda skall inte
behöva betala sjuklön. Detta kostar statskassan ca 700
miljoner kronor. Det finansierar vi inom ramen för
vårt budgetalternativ. Vi gör det bl.a. genom att vi
sätter ett tak på den föreslagna nedsättningen av ar-
betsgivaravgiften som finns redan i dag.
Fru talman! Till sist vill jag säga något om in-
täktssidan. Det gäller de allmänna egenavgifterna som
nu kommer att döpas om till allmänna pensionsavgif-
ter. Vi i Vänsterpartiet är av princip kritiska till kon-
struktionen med allmänna egenavgifter. Vi anser att
de är fördelningspolitiskt orättvisa, och framför allt
tar de bort många viktiga skatteintäkter för kommuner
och landsting. Nu har man föreslagit en höjning med
1 % fr.o.m. nyår, från 5,95 % till 6,95 %. Vi kommer
att säga nej till det. Vi går inte med på den höjningen.
På så sätt kommer människor med lägre inkomster att
slippa ytterligare pålagor. På så sätt kommer kom-
mun- och landstingssektorn att få ytterligare två och
en halv miljard kronor.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 11, re-
servation 42 och reservation 43.