Herr talman! I en tid när EU står inför stora upp-
gifter har unionen de senaste veckorna skakats av
några allvarliga händelser som lett till en olycklig
försvagning av EU-kommissionen. Det var avslöjan-
det av oegentligheter inom kommissionen som ledde
fram till misstroendeomröstningen i EU-parlamentet i
förra veckan och till den uppmärksammade brevväx-
lingen mellan Santer och Göran Persson. Det berodde
på att kommissionen själv i samarbete med den soci-
aldemokratiska gruppen kröp bakom det kollegiala
ansvaret i stället för att utkräva individuellt ansvar av
de kommissionärer som ertappats med oegentligheter.
Jag tycker att det var ett olyckligt sätt att hantera
denna fråga. Centerpartiets EU-parlamentariker, som
ingår i den liberala gruppen i parlamentet, valde där-
för också att rösta för en misstroendeförklaring mot
hela kommissionen.
Kritiken rörde sig bl.a. om hanteringen av bistån-
det. I går kunde vi återigen höra hur EU:s bistånds-
medel missbrukats å det grövsta. Pengarna går till
lyxverksamhet och inte till verkliga behov. Med tanke
på de enorma behov som finns i världen av bistånd
och på att EU är en av de största biståndsgivarna är
detta synnerligen allvarligt.
En av de allvarligaste effekterna är förstås att den
folkliga viljan till att betala till EU minskar i takt med
den här typen av avslöjanden.
Svenska bönder slåss mot krångliga regler. Minsta
misstag medför risk för böter och risk för att de måste
återbetala den ersättning som de har fått. Och de som
försöker få EU-pengar till olika kulturprojekt utsätts
för detaljraseri. Samtidigt kommer avslöjanden om
skandalaffärer i mångmiljonklassen. Det är naturligt-
vis ett understatement att konstatera att det inte är
särskilt bra.
Vi i Sverige skall kanske inte slå oss för bröstet
och påstå att vi är helt befriade från mygel och kor-
ruption, men jag tror ändå att vi tillsammans med
övriga nordiska länder har en låg nivå i det avseendet,
bl.a. beroende på strävan efter öppenhet, yttrandefri-
heten och meddelarskyddet. Vi är också förhållande-
vis ordentliga och försöker följa de regler som finns. I
en del länder längre söderut finns nog en annan men-
talitet, som vi har hört mycket om. Man tar lite lättare
på regelsystemen och besväras därför inte av de
krångliga systemen på samma sätt. En annan sak som
jag tycker bör uppmärksammas mer är hur länderna
själva internt hanterar sina ekonomier i det här avse-
endet. Jag vet att det fanns en rapport om Spanien
som visade att endast mellan 16 och 23 % av ekono-
min fanns i den vita sektorn. Genom påtryckningar
från Spanien har de siffrorna sedan justerats. Jag vet
inte vad de blev till slut. Om de var rätt eller fel kan
jag förstås inte heller säga, men - och det är viktigt -
om de olika EU-länderna har radikalt olika syn på
den vita och svarta sektorn i t.ex. ekonomin kan vi
bara konstatera att relationen mellan rika och fattiga
EU-länder kanske inte riktigt är den som vi tror i dag.
Det borde i så fall avspeglas i nivån på medlemsav-
gifter och också på stöden från EU.
Jag menar att Sverige har en stor uppgift i fråga
om att ta ledningen när det gäller att bekämpa alla
typer av maktmissbruk och korruption i hela EU-
systemet. Det är viktigt. Det gäller även att åstad-
komma likformighet i fråga om den ekonomiska
redovisningen inne i länderna.
Om två år, den 1 januari år 2001, kommer Sverige
att för ett halvår ta över ordförandeskapet i EU. Då
kommer vår ställning som konstruktiv och aktiv kraft
i Europa att prövas. Det ställer stora krav på oss som
nation, och det innebär också stora möjligheter att ge
Sverige en tydligare plats på den europeiska kartan.
Det är viktigt att Sveriges tid som ordförandeland blir
framgångsrik. Därför är det djupt beklagligt att rege-
ringen fortfarande tycks sakna en strategi för Sveriges
ordförandeperiod. Det går inte att förbättra och för-
ändra EU utan en plan för hur det skall göras. Det går
inte heller att sköta EU:s ordförandeskap med väns-
terhanden. Centerpartiet har i en motion efterlyst en
ordentlig strategi inför ordförandeskapet.
Det är en stor uppgift. Som ordförandeland kom-
mer vi att kalla till, förbereda och leda tusentals mö-
ten. Men vi skall också föra unionens talan i interna-
tionella organisationer. Ännu viktigare är ordförande-
skapets politiska sida. I Sveriges ordförandeprogram
skall vi formulera våra prioriteringar och vikta våra
intressen. Det ger oss möjlighet att påverka både
arbetet inom EU och unionens framtoning utåt.
Vi menar också att ordförandetiden inte bara får
bli en angelägenhet för statsråd och regeringstjänste-
män. Vi måste ta vara på det som är den svenska
demokratins styrka: de många människornas delak-
tighet och kunskaper, det aktiva föreningslivet och
folkrörelserna, folkbildningstraditionen, samför-
ståndsandan och öppenheten. Även om det finns
svagheter när det gäller det, som har diskuterats tidi-
gare i dag, finns det ändå där.
Centerpartiet har föreslagit att regeringen bör ska-
pa förutsättningar för hela det svenska samhället att
vara med i värdskapet för det europeiska samarbetet
våren 2001. Det svenska föreningslivet, folkrörelser-
na och de idéburna organisationerna bör uppmuntras
att fungera som kraftkällor i det medborgerliga Euro-
pasamarbetet.
De svenska förberedelserna bör också bedrivas
med god parlamentarisk insyn. Riksdagen bör ges
möjlighet att påverka innehållet i det svenska ordfö-
randeprogrammet.
Sedan gäller det också att vi har möten på andra
ställen än i Stockholm. Det gäller att världen får se
något mer än bara Stockholm. Att toppmötet är för-
lagt till Göteborg är bra, men det räcker inte. Det vore
fint om vi i framtiden kunde tala om Alingsåssamar-
betet, Karlskronaöverenskommelsen eller varför inte
Östersundsdoktrinen.
Nu finns det ingen representant för regeringen
här. Då vill jag i stället fråga Sören Lekberg, som står
uppsatt på talarlistan: Hur ser regeringens strategi
inför ordförandeskapet ut? Och hur långt har man
hunnit i planeringen?
Sedan gäller det att försöka skilja ut de allra vikti-
gaste uppgifterna för EU. Det är så lätt att vilja att EU
skall göra allt samtidigt som vi vill minska byråkrati
och krångel. Vi har nog alla anledning att vara själv-
kritiska och ägna oss åt eftertanke. Som jag sade i
replikskiftet tidigare är mänskliga rättigheter, demo-
krati, fred och säkerhet i Europa tillsammans med
miljöfrågorna det absolut viktigaste. Mycket av allt
det andra goda som vi tycker att EU skall göra kanske
kan skötas på en nationell nivå. Jag tycker också att
det, precis som kristdemokraterna sade, är viktigt
med en genomgång. Då kan vi se vad EU skall göra
och vad som kan flyttas ned. Detta behöver göras nu.
När det gäller struktur och organisation är östutvidg-
ningen det mest centrala. Andra organisatoriska för-
ändringar får inte få till konsekvens att utvidgningen
hindras eller försenas.
Jag skall säga någonting om EMU också. Jag ser
att jag inte hinner med så mycket.
I och med att EMU nu är verklighet tycks det ha
blivit någon sorts opinionsvåg, åtminstone i medier-
na, om att Sverige måste vara med och att besluten
måste fattas snabbt. Det är lätt att se de enkla förde-
larna, som prisjämförelser osv. Vi har diskuterat den
här frågan ganska mycket. Och vi har, som jag sade,
ett stämmobeslut om att vi inte tycker att man skall
vara med. Men vi säger också att vi har att kontinuer-
ligt pröva giltigheten i våra argument för och emot ett
EMU-medlemskap. Det är den debatt som redan förs
och som har förts den här veckan i pressen och som
vi naturligtvis kommer att fortsätta att föra.
Tack så mycket!