Herr talman! Jag vill inleda med att ge en liten re-
plik till det föregående inlägget som Ingemar Väner-
löv höll här. Jag måste säga att jag blir oerhört glad
att det var någon som tog upp den här frågan om
öppna nämnder som jag har drivit hemma många
gånger som kommunalpolitiker. Jag har däremot
aldrig känt att jag har fått stöd från kd i den frågan,
men jag har heller inte mycket att vara stolt över när
det gäller andra partiföreträdare inklusive mina egna
partikamrater. Det var därför väldigt roligt att det togs
upp här.
Men en sak som har dykt upp nu och som är extra
oroande är att jag genom en person från Huddinge
som jag träffade hörde en rapport om att där man
ändå har lyckats öppna sammanträdena, där stänger
man med hjälp av bl.a. kd. Jag hoppas därför att kd:s
företrädare här hjälper till att ta upp detta med Hud-
dingepolitikerna och sina partikamrater så att man
låter de nämnder som ändå har varit öppna få förbli
öppna. Sedan finns det ju väldigt mycket kvar att göra
för att fortsätta driva frågan att nämnderna skall öpp-
nas där man ännu inte har vågat sig på det. Vi känner
ju alla till argumenten om stolar och lokaler. Denna
fråga fastnar i hög grad i sådana frågor och i rädsla
för att öppna. Men tack så hemskt mycket för att
frågan togs upp!
Men det var inte det jag skulle tala om i mitt anfö-
rande. Jag har tillhört dem som har oroat sig för att
flyttlassen rullar samtidigt som det finns redskap som
vi inte använder oss av i dag för att hjälpa till att
stoppa denna rullning. Om vi då lyfter blicken över
Atlanten vet vi att det finns intressanta modeller att
studera närmare där, i USA, men också på andra håll.
Själv är jag mest nyfiken på den kanadensiska
modellen. Där startade man 1984 i Québec en mot-
svarighet till LO. Där hade man en s.k. solidaritets-
fond, och liknande fonder har man sedan dess startat i
flertalet av de kanadensiska delstaterna. Investerings-
fonderna är skattemässigt gynnade pensionsfonder
uppbackade av fackförbunden och i några fall av
enskilda fackföreningar. Delstaterna samt regeringen
ger en skattereduktion på 15 % vardera på insättning-
ar upp till ca 25 000 svenska kronor per år. Jag tror
inte att det behöver vara så att den här skattesubven-
tionen är en förutsättning för att pröva någonting
likadant i Sverige, men det kan ändå vara intressant
att väga den här skattesubventionen mot regionalpo-
litiska stöd och att kunna avväga lite här och se detta i
sammanhanget.
Insatserna samlas upp och investeras av en stab i
den delstat där sparandet sker. Det finns alltså ett
tydligt lokalt samband mellan pengar, engagemang
och resultat. Vad jag har förstått förvaltar fonderna
inte bara regionalt kapital utan kan också vara en
förmedlande länk mellan de stora bankerna och in-
vesteringarna i de små företagen.
Jag vet att det också finns intressanta försök på
den här sidan Atlanten på andra kontinenter. Sydafri-
ka har t.ex. mycket intressanta exempel på det här
området som vi också skulle kunna kika på.
Själv har jag sedan länge försökt hävda olika sätt
att arbeta med sambandet mellan pengar, etik, miljö
och arbetstillfällen. Det har minst sagt varit trögt. Nu
börjar det dock lossna i debatten, men besluten dröjer.
Jag börjar bli lite otålig. Det är därför jag i dag tar
tillfället i akt att lyfta fram frågan från den här talar-
stolen.
Samtidigt som vi brottas med arbetslösheten un-
derlåter man att utnyttja möjligheten för människor
att bry sig. Facken har t.ex. redskap i sin verktygslå-
da. De har sina pengar men uppträder som lata kapi-
talister i stället för att ta sitt ansvar på det här områ-
det.
Regeringen bör i sina samtal med arbetsmarkna-
dens parter föra in också den här formen av framtids-
diskussioner. Tillväxtdepartementet skulle vara ett
utmärkt forum för att ta upp den här diskussionen och
se vad man kan göra med de pengar som redan finns.
Nu vet jag att TCO nyligen tog fram en rapport
som visade just på det jag har hävdat här, dvs. möj-
ligheten att låta fackliga strävanden och internationell
solidaritet vägleda kapitalplaceringar.
LO kikar på modellen i Kanada. Men ännu åter-
står frågan om LO vill lämna rollen som lat kapitalist
för att bli en maktspelare med värderingar på börsen
men också se hur man skall kunna använda möjlig-
heten man har i Kanada med lokala investeringsfon-
der för att skapa jobb.
LO och TCO skulle kunna använda sin ägarmakt
som i det kanadensiska fallet för att rikta investering-
arna till utvecklingsbranschen för att på så sätt skapa
jobb i olika regioner och branscher. Det gäller också
att uppbåda och samla det lokala engagemanget som
ofta finns. Där brister det ibland därför att man inte
hittar riskvilligt kapital.
Sveriges löntagare är mycket rika. Värdet av lön-
tagarnas pensionspengar är sammanlagt den ofattbara
summan 1,2 biljoner kronor. Dessutom kommer pre-
miereserven i det nya pensionssystemet att ge ytterli-
gare 30 miljarder kronor per år. Sammantaget rör det
sig om ganska mycket pengar. Och pengar ger makt,
eller hur?
Det handlar bara om hur man skall använda peng-
arna, och om man skall använda dem. Löntagarmakt
är för många ett fult ord, nästan lika fult som fonder.
Diskussionen om löntagarfonderna är som alla känner
till död och begraven. Ändå placeras en stor del av
dessa 1,2 biljoner hopsparade löntagarpengar i just
fonder som i sin tur handlar med aktier på börsen
tillsammans med andra aktörer.
Löntagarna är indirekt en av de största aktörerna
på börsmarknaden. De är betydligt större än Wallen-
berg och Investor med sina 73 miljarder kronor. Det
är orimligt, för att inte säga oansvarigt, att facket inte
använder denna ekonomiska maktposition för att
bättre tillvarata löntagarnas intressen och för att ut-
veckla näringslivet i Sverige.
Både LO och TCO har nu börjat fundera i dessa
banor. LO tänker exempelvis dra i gång ett interna-
tionellt fackligt forum för att diskutera och analysera
de maktmedel som löntagarna förfogar över. Man har
också studerat löntagarägarmakt på plats i Kanada
och USA.
TCO har å sin sida fört en intensiv debatt i sina
fackliga tidskrifter om etiska placeringar, dvs. lönta-
garnas faktiska möjligheter att kunna ställa krav på
vilka företag deras pengar skall placeras i och varför.
Jag tycker att detta är ett bra och nödvändigt initiativ.
Men det måste gå vidare och leda till konkreta för-
slag.
Det är viktigt att nu snabbt få i gång en debatt
bland Sveriges löntagare och politiker inte minst med
tanke på premiereservfondernas tillkommande kapi-
tal. Hur skall vi kunna se till att det kapital som redan
finns i Sverige och som håller på att byggas upp
medverkar till att stoppa flyttlasspolitiken?
Vi är vana att föra en diskussion om de traditio-
nella glesbygdsområdena och att man flyttar därifrån
till städerna. Men i dag ser vi det här problemet i
varje län. Vi ser att man flyttar från landsbygden in
till samhällena och från de små samhällena till stä-
derna.
Vi kan också möta samma diskussion i de regio-
nala centralorterna. Jag besökte Växjö. Det är en stad
som har en stor inflyttning från Kronobergs län i
övrigt. Men även där var man väldigt bekymrad över
att man tappar den välutbildade ungdomen till ändå
större städer.
Den här frågan är inte bara ett glesbygdsproblem
av de traditionella måtten. Det här är en fråga som i
dag berör hela landet. Därför tycker jag att man måste
titta på de möjligheter som man har och som står till
buds.
Jag tycker att det är dags att Sveriges löntagare
märker av och tar ansvar för den ekonomiska makt de
faktiskt har. Man måste också från politikernas sida ta
upp diskussionen och se om det finns något sätt på
vilket vi politiker kan hjälpa till.
Jag stannar där eftersom min talartid är slut.
Sverige och EU