Herr talman! De förhoppningar som ställdes på
medlemskapet när vi gick in i den europeiska unionen
har både infriats och inte infriats. Vi svenskar kan
röra oss fritt. Vi har tillgång till den fria rörligheten i
Europa. Vi har den inre marknaden som är av stort
värde för både konsumenter och företag. Vår utrikes-
politik blir starkare genom EU. Vi har nytta av sam-
arbetet på många olika områden.
Däremot har förhoppningarna inte infriats på de
områden som är mer direkt beroende av svensk poli-
tik. Jag tror att varje vän av det europeiska samarbetet
har anledning att var djupt besviken på hur socialde-
mokraterna har förvaltat de möjligheter som EU-
medlemskapet ger.
Om vi går tillbaka till folkomröstningskampanjen
år 1994 betonades att välståndet skulle öka och ar-
betslösheten skulle minska. Så blev det inte. Men
felet är inte EU:s. Det beror på den politik som har
förts de fyra gångna åren av en socialdemokratisk
regering som inte förstått att utnyttja möjligheterna.
Det här är väldigt intressant om man jämför med
Finland som kom med samma dag som Sverige den
1 januari 1995 i Europeiska unionen och ser hur de
två grannländerna utvecklats under de gångna fyra
åren. Finland har haft en stark tillväxt och god väl-
ståndsutveckling. Finland är nu rikare än Sverige.
Arbetslösheten i Finland har minskat kraftigt från
en hög nivå. I dag är den sannolikt lägre än i Sverige.
Finland och också haft låg inflation, litet budgetun-
derskott och låg ränta och fullt ut kvalificerat sig för
att vara med i eurosamarbetet.
I jämförelse med Sverige har Finland haft en ly-
sande utveckling när det gäller tillväxt, arbete och
ekonomisk stabilisering. Detta trots att Finland snara-
re har haft sämre yttre förhållanden, framför allt ett
större beroende av Ryssland. Detta har naturligtvis
berott på att man i Finland för en annan politik än vad
som görs i Sverige.
I Finland sänker man skattetrycket målmedvetet
ned till 44 % på tre år. Samtidigt minskas de offentli-
ga utgifterna med betydligt mer än vad skattetrycket
sänks. Företagen växer. Finland drar till sig huvud-
kontor bl.a. från Sverige.
Finland driver en politik som vi moderater föror-
dar för Sverige. Det intressanta är att den finska poli-
tiken också fått lovord - det heter t.o.m. så i EU:s
egna dokument - av Ekofinrådet. Där betonar man
särskilt det förväntade sänkta skattetrycket, minskad
inkomstskatt, att skatten på arbete sänks och att det är
mycket bra. Förmodligen har även Sveriges finans-
minister varit med att göra dessa lovord i Ekofin även
om han kanske inte skulle vilja tillstå det.
Sveriges väg har varit en annan. Den har skilt sig
väldigt mycket från Finlands. Här går tillväxten
knackigt, och välståndet stagnerar. Sverige är nu
Nordens fattigaste land. Arbetslösheten minskade i
mitten av 1990-talet men började också att öka igen
år 1996.
Den gångna regeringsperioden kommer historiskt
att vara den då arbetsmarknaden återreglerades och
massarbetslösheten befästes. Vi har i dag kanske
200 000 som är arbetslösa i onödan beroende på en
inkompetent politik.
I Sverige är stabilisering det enda positiva resul-
tatet. Inte minst statsministern brukar alltid betona
detta. I Finland handlar det om att stabilisera finan-
serna parallellt med en kraftig tillväxt och en snabb
minskning av arbetslösheten.
Var och en kan begripa att om man minskar ar-
betslösheten hjälper man till att stabilisera statsfinan-
serna. Det är faktiskt ganska smart att ha en låg ar-
betslöshet om man skall se till att få balans i de of-
fentliga utgifterna.
I Sverige har det inte handlat om skattesänkningar
utan om skattehöjningar och dubbelbeskattning. I
Sverige har inte arbetsmarknaden gjorts flexibel utan
återreglerats. I Sverige är det för få företag som star-
tas, för få företag som växer och för många företag
som flyttar utomlands.
Om man skulle betygssätta de fyra åren skulle
man kunna säga om den politik som har förts under
EU-medlemskapet att Finland kanske skulle få en
fyra eller femma och Sverige skulle hamna på en etta
eller tvåa.
Det beror återigen på missade chanser och tappa-
de sugar och inte på EU. EU:s inre marknad och
stabila gemensamma valuta ger nämligen de bästa
förutsättningarna för en god välståndsökning och en
snabb minskning av arbetslösheten. Det går inte att få
bättre yttre villkor för att nå dessa goda mål än genom
EU-medlemskapet.
Herr talman! Misslyckandet i den inhemska poli-
tiken - som ju är väldigt djupt och berör gemene man
väldigt starkt och drabbar rätt in i det svenska sam-
hället, från storstäderna till glesbygden - har delvis
en motsvarighet i den svenska regeringens agerande
inom själva EU.
Jag såg häromdagen en svensk journalist på TV
som konstaterade att Sverige är en trekvartsmedlem,
en motvillig medlem som inte har något större infly-
tande och som inte förmår utnyttja möjligheterna.
Det absolut största problemet har varit regering-
ens brist på åsikt om den gemensamma valutan. Det
har skadat Sveriges roll i EU mer än någonting annat.
Inom EU har man ofta skilda ståndpunkter, och man
kan slåss för sina idéer så att stickor och strån ryker.
En medlemsstat kan ha en avvikande uppfattning. Det
är legitimt, och det väcker respekt. Men det som ger
ett löjets skimmer är när en regering flyr från sitt
ansvar i en viktig fråga.
Om man frågar socialdemokrater från andra län-
der så ruskar de bara på huvudet när de talar om vad
de tycker om den svenska regeringens position när
det gäller den gemensamma valutan.
Nu noterar vi dock att regeringspartiet möjligen
skall få en ståndpunkt i denna fråga, men, om jag
förstår det rätt, först om ett år. Finansmarknaden
tolkar dock detta som en omsvängning till förmån för
en anslutning till euron. Till följd av detta stärktes
direkt den svenska kronans värde.
Jag har därför en fråga till Sören Lekberg, som jag
tror är den som företräder regeringspartiet. Gör fi-
nansmarknaderna rätt bedömning? Är det korrekt att
Socialdemokraterna och den socialdemokratiska
regeringen kommer att verka för att Sverige skall
ansluta sig till euron? Jag tror att det är viktigt att
också kammaren får ett besked i denna fråga.
Om vi nu skall ansluta oss till euron gäller två
förutsättningar, dels att vi är förberedda, dvs. att det
måste bedrivas ett förberedelsearbete, dels att vi fak-
tiskt är välkomna. Vi skall då komma ihåg att Sverige
underkändes för en anslutning till euron på grund av
bristande valutastabilitet. Vi hade en skvalpvaluta.
Kronan skvalpade upp och ned. Om vi skall gå med i
EMU behövs det därför ett skyndsamt svenskt med-
lemskap i ERM 2 för att stabilisera kronan.
En annan fråga har handlat om sysselsättningsu-
nionen. Arbetslösheten är ju hög i Sverige och i åt-
skilliga andra EU-länder, medan den är låg i vissa
andra. Därför är det viktigt att man nationellt bedriver
en politik för att snabbt få ned arbetslösheten. Det
görs i Finland och vissa andra länder men inte i Sve-
rige. Frågan är då: Skall man föra över den politik
som är avgörande för att få ned arbetslösheten till
EU-nivå? Nej, sägs det i Amsterdamfördraget. Det
skulle kunna bli förödande. Även fortsättningsvis
avgör det enskilda medlemslandet villkoren på ar-
betsmarknaden, löneavtal, sociala förmåner, utbild-
ningssystem, arbetsmarknadspolitiska åtgärder, bi-
drag och skatter, allt detta som i allt väsentligt påver-
kar villkoren på arbetsmarknaden. Det är inte EU:s
uppgift, utan det är nationalstatens uppgift. EU:s
uppgift är att bidra med den inre marknaden och en
gemensam stabil valuta. Dessutom har man krav på
medlemsländerna att de skall ha sunda och stabila
statsfinanser.
Sysselsättningsunionen handlar egentligen om att
främja institutionell konkurrens mellan länderna, så
att det skall bli svårare att vanstyra ett land. Man skall
få skämmas mer om man har hög arbetslöshet och
låga reallöner. Det märkliga är dock att Socialdemo-
kraterna, som säger att de är för sysselsättningsunio-
nen, de facto struntar i att följa rekommendationerna.