Herr talman! Rubriken för den här debatten är
demokratifrågor. Flera av debattörerna har försökt att
identifiera begreppet och gjort sina ideologiska,
pragmatiska och filosofiska utvikningar. Detta är bra
och viktigt, och jag kan med glädje konstatera att vi
är överens när det gäller större delen av de självklara
politiska och mänskliga rättigheterna.
Att vi sedan inte är överens hela vägen har den
här debatten också visat. Vi sätter gränsen för demo-
kratin olika. Vi har kunnat konstatera i den här de-
batten att kristdemokrater, moderater och folkpartister
sätter gränsen när det handlar om den ekonomiska
makten och rätten till makt och inflytande över det
egna arbetet.
Herr talman! För mig som vänsterpartist är rätten
till arbete och bostad självklara delar i demokratin,
liksom rätten att vara aktiv och delaktig i utformning-
en och utvecklingen av samhällets alla delar. Tyvärr
omfattas inte dessa och en del andra demokratiska
rättigheter av alla. Tvärtom kan vi konstatera att det
senaste decenniet har utanförskapet ökat. Det av-
speglar sig tydligt i olika typer av statistik. Om vi
tittar på arbetslöshetsstatistik, bostadslöshet och val-
deltagande kan vi konstatera att budgetsaneringar,
skattereformer och EU-anpassningar har lett fram till
ökade klassklyftor och ett ökat utanförskap.
Herr talman! När jag anmälde mig till den här
allmänpolitiska debatten anmälde jag mig till en in-
tegrationsdebatt men kunde lika gärna ha valt klass-
samhället som en utgångspunkt. Det som i dag har
hänt i Sverige är att klassamhället har fått en tydlig
etnisk prägel. Bara genom att titta på officiell statistik
får vi en tydlig bild av vad som hänt. Jag skall försö-
ka låta bli att trötta kammaren med alltför många
siffror, men det finns en del mycket tydliga exempel.
Arbetslösheten 1997 var totalt 8 % i landet. Bland
de utomnordiska medborgarna var samma siffra
33 %. Sysselsättningsgraden var totalt 70,7 %, men
bland de utomnordiska medborgarna bara 35,2 %. I
storstädernas ytterområde är situationen i vissa fall
rent katastrofala. För att exemplifiera detta skall jag
bara kort visa på situationen i delområdet Herrgården
i Malmö.
Här är förvärvsfrekvensen bland 20-64-åringar
bara 9 % och bland kvinnor 7 %. I samma område har
94 % av befolkningen utländsk bakgrund, socialbi-
dragsberoendet är 95 % och valdeltagandet är 40 %.
Om inte dessa siffror är tillräckliga för att visa att vi
har skapat ett utanförskap och ett klassamhälle som
har ett tydligt etniskt ansikte torde det vara fullstän-
digt omöjligt att övertyga någon om detta faktum.
Vilka strategier har vi då i Sverige för att lösa de
här problemen? Enligt mitt förmenande saknas strate-
gier. Vackra ord och deklarationer finns och en all-
män välvilja finns. Men sedan tar det slut. Problemet
är att vi i Sverige inte beslutat oss för vad vi vill och
inte ens vad vi menar med de ord vi använder.
I dag har de flesta insett att ordet integration är det
som skall användas och det är bra. Men vi måste
också har en gemensam uppfattning om vad vi avser
när vi använder detta begrepp. Ibland tycks det ha
gått inflation i begreppet, och begreppet har också i
allt högre utsträckning börjat misstänkliggöras och
missbrukas i den allmänna samhällsdebatten. Det
används i alla möjliga och omöjliga sammanhang och
blandas ofta sammman med begreppet assimilation.
Det tar sig uttryck i att man ser integrationen som
något som bara berör invandraren och att integration
har skett när invandraren har blivit som en svensk. I
en allmän välvilja kan han eller hon tillåtas behålla
vissa exotiska inslag från sin ursprungskultur, t.ex.
högtidsseder och en del av sina matvanor.
Vid sidan av den här uppfattningen finns det ock-
så en tilltro till en byråkratisk lösning, där integratio-
nen inte växer fram av sig själv utan är något som
skall läras in och tvingas fram under överseende av
särskilda myndighetspersoner.
Slutligen finns det ytterligare en variant av väl-
vilja som bygger på en tanke om omvänd assimilering
där majoritetsbefolkningen skall överta seder och
bruk från de kulturer som kommer hit.
För oss vänsterpartister finns det över huvud taget
inte något egenvärde i att dela in befolkningen i in-
vandrare och svenskar och sedan utarbeta planer för
hur man skall bete sig för att leva tillsammans. Tvärt-
om måste utgångspunkten vara att människor är män-
niskor med allt vad det innebär av individuella sär-
drag och erfarenhet vid sidan av olika grupptillhörig-
heter som klass, kön, etnicitet, sexuell läggning osv.
Problemen uppstår först när det finns tydliga
skillnader mellan olika gruppers möjligheter att göra
sig gällande i samhället och när några grupper ställs
utanför möjligheten att delta och påverka samhällsut-
vecklingen, dvs. när det gemensamma samhället
ställer vissa utanför och inte ger utrymme för alla.
I dagens Sverige har olika invandrargrupper och
andra etniska minoriteter små möjligheter att delta i
det gemensamma samhället och därmed svårt att
förverkliga sina livsplaner. Att motarbeta den diskri-
minering som framför allt finns på arbetsmarknaden
och bostadsmarknaden är vad vi i Vänsterpartiet
menar med integration.
Jag vill fråga kristdemokrater, moderater och
folkpartister: Vad menar ni med ordet integration?
Det handlar också om att skapa aktivt utrymme
inom de samhälleliga institutionerna t.ex. barnom-
sorg, skola och äldreomsorg för den kulturella mång-
fald som finns i befolkningen. Detta kan vi göra ge-
nom att stat och kommun faktiskt ser till att kultur
och språk är en kompetens i sig själv och genom att
vi som arbetsgivare går i fronten för förändringar.
Det kommer säkerligen också att behövas en hel
del lagstiftning för att komma till rätta med detta och
överbrygga diskrimineringen.
I dag ställs det krav på att jämställdhetsplaner
skall upprättas på arbetsplatser. Det är bra. De borde
kompletteras med mångfaldsplaner. Det är viktigt att
jämställdhetsplanerna och mångfaldsplanerna sam-
ordnas så att inte invandrarkvinnor ytterligare margi-
naliseras i Sverige.
Vilket stöd har Vänsterpartiet i den här kammaren
för sitt krav på mångfaldsplaner?
Det borde också, i den lag som kommer mot dis-
kriminering på arbetsmarknaden, vara en självklarhet
att anställningsintervjuer omfattas av diskriminering-
slagen. Vilket stöd har Vänsterpartiet i den här kam-
maren för en förändring av en lag som inte ens är
införd ännu, nämligen diskrimineringslagen? Det har
ni möjlighet att visa.
Att kalla Sverige i dag för ett integrerat samhälle
vore en mycket kraftig överdrift, herr talman. Skall vi
benämna Sverige som någonting i dag, skall vi be-
nämna det som ett segregerat samhälle.
Som jag tidigare har sagt präglas många männi-
skors levnadsvillkor av en svag eller ingen anknyt-
ning till arbetsmarknaden, med svaga sociala kon-
taktnät. På så sätt har vi skapat ett samhälle där utan-
förskap och tilltagande splittring råder. Segregationen
är alltid minst tudelad. Den innebär att människors
vardag ter sig helt olika och att vissa grupper ställs
utanför områden som ger tillgång till makt och infly-
tande över både sina egna och i viss mån andras liv.
Segregationen i Sverige finns på arbetsmarknaden
och bostadsmarknaden. Klassmässig, könsmässig och
etnisk segregation existerar sida vid sida, men fram-
för allt i samverkan.
De som lever i allra högsta välmåga är naturligtvis
också segregerade, men deras segregation bygger på
möjligheten att själv besluta på vilket sätt man vill bli
segregerad, medan de grupper som befinner längst
ned på samhällsstegen inte har någon möjlighet att
eftertrakta det som för andra är en självklarhet med
plånbokens och maktens hjälp.