Herr talman! Vi närmar oss slutet på demokratiav-
snittet, och många intressanta anföranden har hållits.
En del har varit allmänna och övergripande, ja, nästan
av filosofisk karaktär, men inte desto mindre viktiga
för det. Själv kommer jag att hålla mig till ett smalare
område som har med lokal demokratiutveckling att
göra.
Vi har all anledning att vara stolta över vår svens-
ka demokratiska modell som vuxit fram och utveck-
lats under detta sekel. Men vår demokrati får aldrig
tas för given, och där sällar jag mig till tidigare talare
som menar att den ständigt måste försvaras, vitalise-
ras och vidareutvecklas. De senaste valens sjunkande
valdeltagande visar att detta är något vi måste ta på
allvar och att nytänkande krävs. Detta gäller inte
minst de lokala sammanhangen.
Mot den bakgrunden, herr talman, var det spän-
nande signaler demokratiminister Britta Lejon sände
ut när hon i höstas förde fram tanken på att kommu-
ninnevånare skulle kunna skriva motioner till kom-
munfullmäktige. Ett annat sätt att öka invånarnas
engagemang i kommunpolitiken kan vara att göra det
enklare att få till stånd kommunala folkomröstningar.
Ytterligare ett sätt att få folk intresserade av politiken
i den egna kommunen kan vara att ha nämndernas
sammanträden öppna för allmänheten. Vid detta, herr
talman, vill jag uppehålla mig en liten stund.
Redan i dag är det möjligt för en kommun att ha
öppna nämndsammanträden. Kommunallagen ändra-
des 1994 på så sätt att kommunfullmäktige får medge
att en nämnds sammanträden helt eller delvis är of-
fentliga. Dock skall ärenden som avser myndighets-
utövning eller som innehåller sekretessbelagda upp-
gifter alltid hållas inom stängda dörrar.
Länge har medborgarnas möjligheter till insyn i
politiska beslutsförsamlingar inskränkt sig till de för
allmänheten öppna kommunfullmäktigesammanträ-
dena. Den kommunpolitiska verksamheten har under
senare år dock förändrats på så sätt att ärendena på
kommunfullmäktiges bord har minskat i antal. Detta
har lett till att det ej är ovanligt att fullmäktiges sam-
manträden ställs in. T.ex. ställdes i min hemkommun,
Vänersborg, två av fyra sammanträden in under hös-
ten 1997 på grund av för få ärenden, vilket givetvis
drastiskt minskar insynen för Vänersborgarna. Dylika
företeelser bidrar knappast till att främja intresset för
kommunpolitiken.
Eftersom insyn och öppenhet i en kommun är
viktiga demokratifrågor måste strävan vara att stän-
digt försöka utveckla den lokala demokratin, vilket
jag nämnde i början av mitt anförande. Att endast
närvara vid ett ärendes hantering i kommunfullmäkti-
ge ger en begränsad insyn eftersom det mesta som
sker där är tämligen förutsägbart då fullmäktiges
uppgift i stort går ut på att konfirmera det som beslu-
tats i de slutna nämnderna. Insynen blir dock en an-
nan om den intresserade haft möjlighet att i fack-
nämnden från början följa samma ärende. Då kan han
eller hon se hur politiska ställningstaganden växer
fram, vilket är oerhört värdefullt när det gäller förstå-
elsen för de förtroendevaldas situation och politikens
villkor.
En intresserad person som bevistar ett offentligt
nämndsammanträde har varken yttrande- eller för-
slagsrätt. Därför hör jag ibland invändningen att en
dylik s.k. åskådardemokrati är tämligen värdelös.
Men så är det naturligtvis inte. Den som är närvaran-
de vid ett sammanträde, låt vara endast som åhörare,
har naturligtvis en helt annan möjlighet att efteråt
starta debatt och skapa opinion runt något som fram-
kom vid sammanträdet än vad den har som endast
haft tillgång till summariska sammanträdesprotokoll.
En annan invändning är att ledamöternas över-
läggningar kommer att flytta till andra, slutna rum.
Men detta är ju i och för sig inget nytt. Så är det ju
delvis redan i dag. Före ett sammanträde är det van-
ligt att den styrande majoriteten och oppositionen
träffas var för sig.
I nr 14 av tidningen Kommun Aktuellt redovisa-
des våren 1996 en undersökning om hur kommunerna
ställde sig till möjligheten att ha öppna nämndsam-
manträden. Alla 288 kommunerna besvarade en en-
kät, och av svaren framgick att då, under våren 1996,
hade fullmäktige hunnit fatta beslut i 61 kommuner.
31 av dessa sade ja till offentliga nämndsammanträ-
den, i regel som försöksverksamhet, medan 30 sade
nej. I ytterligare 55 kommuner var frågan på väg till
kommunfullmäktige. Denna undersökning har ej
senare följts upp, men enligt uppgift från tidningen
planeras en uppföljning under våren.
Även om det ej går att dra några långtgående slut-
satser av denna tidiga undersökning är det ändå all-
varligt att av de kommuner som t.o.m. våren 1996
fattat beslut var hälften negativa till den möjlighet till
utveckling av den lokala demokratin som öppna
nämndsammanträden kan innebära. Det är önskvärt
att utvecklingen av den kommunala demokratin går
framåt i hela landet och inte bara i en del framsynta
kommuner.
Möjligheten till offentliga nämndsammanträden
har nu funnits i snart fem år. Därför förutsätter jag att
demokratiministern givit den pågående demokratiut-
redningen direktiv att utvärdera vad de kommuner
kommit fram till som vågade försöket. Kanske kan en
dylik utredning resultera i en tidsbegränsad försöks-
verksamhet över hela landet, eller kanske kan den
visa hur vi på annat sätt bör gå till väga för att öka
medborgarnas möjligheter till delaktighet och enga-
gemang.
Jag inser att offentliga nämndsammanträden ej är
något universalmedel som automatiskt leder till större
kommunpolitiskt intresse, men det är ett litet steg
bland andra i strävan att åstadkomma ökad öppenhet
och insyn. Och just detta, herr talman, att åstadkom-
ma ökad öppenhet och insyn är ett måste om det för-
troende för oss politiker och vår verksamhet som
tyvärr undan för undan naggats i kanten skall kunna
återupprättas. Lyckas vi ej med detta hotas på sikt
vårt samhälles demokratiska grundvalar.