Fru talman! Vi har att debattera och besluta om ett
betänkande angående jakt och viltvård. Det här är
frågor som engagerar årligen och resulterar i ett antal
motioner, och debatterna brukar vara långa. Ibland
brukar det vara bra kvalitet på dem, och ibland brukar
det vara mindre bra kvalitet på dem.
Betänkandet är bra, så jag vill yrka bifall till för-
slaget i betänkandet och avslag på de motioner som
har yrkats bifall på. Betänkandet är så pass väl ge-
nomtänkt att flera av motionerna och förslagen har
diskuterats under flera år i riksdagen.
Flera av talarna har talat om vilken tradition vi har
i vårt land och i de nordiska länderna när det gäller
jakt och viltvård. Jag tycker att det är en bra ton att
slå an i en debatt som har med just jakt och viltvårds-
frågor att göra, för de är oerhört viktiga för att hela
Sverige ska få leva: för att glesbygden ska kunna
utvecklas och för att människor ska kunna ha en me-
ningsfull fritid av hög kvalitet även om man bor i
glesbygd. Därför är det viktigt att man grundligt dis-
kuterar etik- och miljöfrågorna vad gäller jakten. Det
är viktigt att man för traditionen vidare och talar om
kvaliteten i det hela från generation till generation.
Det är också viktigt att vi är ute mycket bland folk
som bor i tätorter. Folk i tätorter är en förutsättning
för att jakten i landet också ska fungera. Det är en
förutsättning att de som bor i tätorten kommer ut på
landsbygden och hjälper till med bl.a. älgjakten för att
vi ska kunna ha en schyst förvaltning av våra vilt-
stammar. Därför är det viktigt att vi stryker under
detta. Flera talare har gjort det, och det är jag glad för.
I övrigt är det viktigt att jägarkåren i sig själv fort-
sätter jobba med etikfrågorna. Etikfrågorna finns inte
högst upp på dagordningen i många länder i Europa,
framför allt Sydeuropa och i viss mån även på den
östra sidan av Östersjön. Det är mer ett inroffande
och ett inplockande än en förvaltartanke som finns
hos de människogrupper som håller på med detta. De
har inte på samma sätt som vi en tradition kring jak-
ten och sätter inte etikfrågorna främst.
Det har vi gjort i Sverige. Det har också gjort att
undersökning på undersökning har visat att acceptan-
sen från det svenska samhället gentemot jägarkåren
och jakten är tämligen orubbad. Det hör man även
här, när Maria från Miljöpartiet talar i de termerna:
Jakt är oerhört viktigt; de förvaltningsformerna är
bra; det gäller att ha grundläggande uppgifter och
fullständigt klart för sig vilka förutsättningar som
finns för de olika arterna att utvecklas.
Därför har jägarkåren egna pengar genom Vil-
tvårdsfonden och även genom skattemedel via Natur-
vårdsverket. Man har använt väldigt mycket pengar
till forskning om de olika stammarna för att under-
stryka betydelsen och vikten av den grundläggande
kunskapen om förutsättningarna för det vilda att ut-
vecklas.
Det är inte av en tillfällighet vi har världens star-
kaste och mest välskötta älgstam i Sverige. Det inte
en tillfällighet, utan det är en tradition som vi har och
som vi har fört vidare. Älgstammen i Sverige är på
väg att bli ett etablerat, fint kapital som vi har av det
kanske finaste vilda djur - tycker jag! - som vi har i
vårt land. Det betyder oerhört mycket både för gles-
bygden, för turistnäringen och för möjligheten att
utvecklas i glesbygden som jag sade. Det finns ju i
Värmland älgsafari som folk från Tyskland betalar
för. De köper souvenirer med älgar på, och de åker på
älgsafari som de får betala. Det gör att man kan sälja
en kopp kaffe på Mor Huldas kafé i Sunne och att
bussbolaget i Arvika får hyra ut bussen. Sidoeffekter-
na är väldigt många. Det har man förstått att utnyttja
och utveckla. Det är en viktig del i det hela.
Den här tendensen finns för viltslag efter viltslag:
Man börjar fundera på områden. I mitt län, Sörmland,
har vi älgjaktvårdsområden som jag kan ta som ex-
empel. Ungefär hälften av markerna har vi delat in i
älgjaktvårdsområden som är 5 000-6 000 hektar. Vi i
jaktlagen i det området kommer själva med förslag
om hur vi ska förvalta älgstammen i det här området.
Sedan får vi dem bekräftade vid länsstyrelsen. Det
sitter ingen byråkrat vid länsstyrelsen och sköter
detta, utan det gör vi själva. Vi är nu inne på sjunde
året, och vi har lyckats få en bättre åldersfördelning
på älgarna. Vi har fått en stadigare och stabilare stam.
Allting har vi gjort i samarbete med Vägverket,
skogsbruket, lantbrukarna och de boende i de här
områdena.
Trenden går åt det här hållet för viltslag efter
viltslag. Det är en bra trend. Detta visar vikten av att
man planerar väl och har välgrundade undersökningar
i botten när man tar beslut.
Vi har talat väldigt mycket om rovdjuren här, och
det har vi gjort under flera år. Det var en enig riksdag
som gick till regeringen och bad den komma med en
samlad rovdjursproposition till riksdagen med en
politik som ska syfta långt fram i framtiden. Det finns
livskraftiga stammar även av rovdjuren.
Nu har vi en samlad rovdjurspolitik, och det är jag
stolt för. Det är en politik som jag ställer upp för till
hundra procent. Vad som är bra med rovdjurspoliti-
ken är att vi på sikt kommer att få starka livskraftiga
stammar även av rovdjuren. Vi är på väg dit. Det är
ganska unikt i världen. Jag har vänner i Kanada, där
det finns förhållandevis väldigt mycket mer rovdjur
än vad det gör i Sverige. Där har man ingen samlad
rovdjurspolitik. Man har en ganska oplanerad politik
för förvaltningen av rovdjuren i ett sådant stort land
med så mycket vildmark. Vi är på väg att få det i
Sverige. Då kan det uppstå lokala problem på vissa
områden under uppbyggnadsperioden. Vi ska nå
etappmålen, och sedan pratar vi om att det är genera-
tionsmålet som vi ska rikta in oss på så att vi vet
vilken nivå som är den stabila nivån när det gäller
lodjuren. Generationsmålen är 25-30 år.
Jag är fullständigt övertygad om att vi når etapp-
målen. Vi är på att nå etappmålet när det gäller var-
gen, precis som Carl G Nilsson och några andra har
sagt under debatten i dag. Jag är inte riktigt lika säker
på siffrorna som Maria Wetterstrand är, men hon
kanske har färskare siffror än vad jag har. I dagarna
får vi siffrorna från Dalarna och Värmland. Det finns
inget djur som är så mycket inventerat, uppföljt och
kontrollerat som just vargen. De har pejlhalsband på
sig, och man vet ganska exakt var föryngringarna
finns, så vi kan också med ganska exakt trovärdighet
säga hur många vargar som finns. Jag tror att det
finns 130-140 vargar i Sverige just nu.
Jag tror att vi i nästa års debatt om vargen är uppe
i etappmålet 200. Då måste vi börja diskutera hur vi
ska förvalta även vargen under uppbyggnadsskedet,
under de 30 åren, för att vi ska nå målet 500 vargar.
Det finns plats för 500 vargar under en sådan period i
Sverige.
Parallellt med att vi bygger upp den stammen ska
vi naturligtvis se till att göra informationsinsatser,
utbilda oss, informera om möjligheter och om de
problem som kan lösas med ganska enkla åtgärder för
att utveckla och få en acceptans av rovdjuren i Sveri-
ge.
Fru talman! Jag får tacka för ordet. Jag får också
tacka för en trevlig debatt hittills.