Fru talman! Detta betänkande över jakt- och vil-
tvårdsmotioner innehåller olika saker som berör jak-
ten och viltvården. Jag har i dag tänkt hålla mig till
gryt- och grävlingsjakt samt skador på djur vid fä-
bodbruk. Det är på dessa områden som vi har reser-
vationer. Utöver dessa har vi i Vänsterpartiet ett sär-
skilt yttrande som berör viltskadeersättningen.
Grävlingen är ett fredligt nattlevande djur. Den
lever i en livslång relation med sin partner. Den är
allätare - i likhet med människan - men dess huvud-
sakliga föda utgörs av daggmask. Den är inget rov-
djur och konkurrerar inte med människan eller andra
djur om värdefulla byten. Grävlingens kött är inte
något som används till människoföda. Det ekonomis-
ka utbytet av att jaga grävling är alltså mycket litet.
Med tanke på den respekt för villebrådet som
måste gälla vid all jakt bör grytet kunna vara en fri-
stad för dessa arter. Jaktformen grytjakt kan inte hel-
ler anses förenlig med en modern syn på jakten, där
djuret inte ska utsättas för onödigt lidande och för så
lite stress som möjligt.
I oktober 1999 motionerade Vänsterpartiet i frå-
gan om förbud mot grytjakt på grävling. I detta be-
tänkande finns nu en motion från Miljöpartiet i sam-
ma fråga. Just denna fråga, grytjakt på grävling, har
behandlats ett antal gånger i utskottet bl.a. 1993/94,
1995/96, 1996/97, 1997/98 och våren 2000.
När det behandlades våren 2000 förutsatte vi att
ett förbud mot grytjakt skulle aviseras av regeringen,
eftersom utskottet på förslag från Vänsterpartiet be-
gärt att regeringen skulle återkomma till riksdagen
med en samlad redovisning av vilka åtgärder man
planerade i ett antal jaktfrågor. Vi förutsatte att rege-
ringen, som då och nu äger frågan, skulle komma att
fatta ett beslut som skulle tillgodose vårt motions-
krav. Vi valde därför att då inte reservera oss våren
2000 i det betänkandet.
Det är så att Statens jordbruksverk i en skrivelse
till regeringen den 16 juni 1999 anförde att behovet
av grytjakt inte alls står i proportion till det lidande
som grävlingarna utsätts för då de utsätts för hund-
ägarnas grytanlagsprov. Verket gick faktiskt så långt
att det föreslog att träning och prov för grythundar
med levande djur i gryt eller konstgryt skulle förbju-
das.
Man anförde även att om ett sådant förbud med-
förde att grytjakt inte skulle kunna bedrivas på ett
djurskyddsmässigt acceptabelt sätt ansåg verket att
även jakt med hund under jord borde förbjudas. Detta
var bra signaler, men det behövs även handling och
beslut. Nu ser vi i betänkandet att det fortfarande
"övervägs" i Regeringskansliet. Min åsikt är att över-
vägandet gått över till förhalning när man skriver att
man ska invänta en slutrapport som ska komma se-
nast den 1 juni 2003. Ska ett sådant beslut behöva ta
tio år?
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 6 un-
der punkt 11.
Fru talman! Så över till det fria skogsbetet som
karakteriserar ett fäbodbruk och som bygger på en
uråldrig sedvanerätt. Det gör att det regelmässigt sker
på mark som fäbodbrukaren inte rår över på annat
sätt. Jakträtt saknas ofta i det aktuella området, och
flera fäbodbrukare är inte ens jägare. Dessutom är de
fem stora rovdjuren som finns i områdena statens vilt.
Dessa rovdjur har inte bärkraftiga populationer, och
deras stammar ska stärkas, vilket både jag och de
flesta av oss här är överens om.
Vid det fria skogsbetet som bedrivs vid fäbodbruk
uppstår en större risk för skador av rovdjur. Det är
inte alltid påtagliga skador utan otydliga skador i
form av beteendeförändringar, ätstörningar, kastning
m.m.. Det är skador som är mycket lite uppmärk-
sammade. Därför bör ett särskilt åtgärdsprogram
utarbetas för denna typ av skador.