Fru talman! Sveriges ekonomi är just nu inne i en
väldigt positiv utveckling. Vi har lämnat åren av
ekonomiskt moras och budgetsanering bakom oss.
Den starka ekonomin ger även återverkningar på
kommunsektorn. Det märks inte minst på de ökade
skatteintäkter som är en följd av framför allt den
sjunkande arbetslösheten.
Nästa år kommer kommunernas skatteintäkter att
öka med 25 miljarder kronor jämfört med i år. Kom-
munsektorn som helhet går från underskott till ett
kraftigt positivt finansiellt sparande.
Trots denna styrkeposition finns det fortfarande
stora skillnader i förutsättningarna i vårt land. Det
handlar om skillnader mellan tillväxtområden och
utflyttningsregioner. Det handlar om innerstad och
ytterstad. Det handlar om människor med hela sin
historia i Sverige och människor med utländsk bak-
grund. Det handlar om kvinnor och män. Och det
handlar om skillnader i ekonomiska och sociala re-
surser.
Socialdemokraterna ser som sin största uppgift att
verka för att alla människor får möjlighet till ett rikt
och meningsfullt liv. Det förutsätter ett solidariskt
synsätt där de som har goda förutsättningar delar med
sig till dem som är sämre lottade.
Orättvisor är inte statiska. De går att bryta och
motverka genom politisk vilja och genom politiskt
arbete. Marginalisering av människor får aldrig bli ett
alternativ om man har ambitionen att fördjupa demo-
kratin och medborgarinflytandet.
Fru talman! I vårt land har vi valt en modell där
kommunerna har ansvaret för att tillförsäkra medbor-
garna grundläggande välfärdsverksamhet, välfärd
som är själva verktyget för att garantera människor
goda möjligheter oavsett de ekonomiska, sociala och
geografiska förutsättningarna.
Ska alla kommuner ha möjligheter att erbjuda in-
vånarna en bra välfärd krävs det ett system för eko-
nomisk utjämning mellan regionerna. Jag vill säga till
Per Landgren, som kritiserade delar av utjämnings-
systemet, att i själva verket är ett långtgående utjäm-
ningssystem en förutsättning för en reell kommunal
självstyrelse. Så är det.
Om vi inte ska ha kommuner som har svårigheter
att klara sina grundläggande åtaganden för vård och
skola måste vi ha ett långtgående utjämningssystem
som tar hänsyn både till skillnader i inkomst mellan
olika regioner och till olika strukturella kostnadsskill-
nader mellan olika delar av landet.
Jag har läst utskottets betänkande och följt debat-
ten om utjämningssystemet, och jag kan konstatera
det glädjande faktum att det finns en väldigt bred
uppslutning bakom de grundläggande principerna för
det kommunala utjämningssystemet. Detta är också
riktat till Per Landgren m.fl. talare som har kritiserat
utjämningssystemet.
I Kommunsverige och i Landstingssverige finns
det en bred uppslutning över partigränserna bakom
utjämningssystemet. För att inte upprepa debatten
från i våras när utjämningssystemet reformerades vill
jag bara hänvisa till de yttranden som kom från både
Kommunförbundet och Landstingsförbundet och som
är ett tydligt uttryck för den breda politiska uppslut-
ning bakom de grundläggande principerna i utjäm-
ningssystemet.
Nu är dock inte utjämningssystemet perfekt och
absolut rättvist - jag tror inte att man kan nå dithän.
Det finns alltid skäl att göra modifieringar, och det
riktar jag till Lena Ek. Den delegation som vi nu har
tillsatt för att se över vissa faktorer i utjämningssys-
temet syftar just till att göra en analys av om vi har
uppnått en tillräckligt långtgående rättvisa.
En av de saker som delegationen ser över och som
jag tycker att det finns skäl att närmare analysera är
om utjämningssystemet i tillräcklig utsträckning tar
hänsyn till starka befolkningsförändringar. Det gäller
såväl starka befolkningsminskningar under kort tid
som starka befolkningsökningar under kort tid. Det
finns skäl att göra ett sådan grundläggande analysar-
bete, och jag hoppas att vi i slutet av nästa år ska få
ett färdigt material som belyser detta och som, om det
finns skevheter i systemet, kan lägga fram förslag om
modifieringar.
Fru talman! Den uppbyggnad av den kommunala
verksamheten som det nu finns utrymme för måste
göras med eftertanke. De kostnader som vi tar på oss
nu måste vi klara att bära även när inkomsterna inte
är lika stora som i dag. Gör vi inte det riskerar vi att
hamna i en ny situation med ekonomiska besvärlig-
heter inom kommunsektorn och med svårigheter att
hantera de stora åtaganden som kommunsektorn och
landstingssektorn står inför framöver.
Under de senaste åren har riksdagen beslutat om
höjningar av de generella statsbidragen till kommuner
och landsting. Det rör sig om en nivåhöjning på 25
miljarder kronor 2002 jämfört med 1996. Statsbi-
dragsökningarna har varit ett nödvändigt tillskott för
att upprätthålla kvaliteten inom skola, vård och om-
sorg.
Men vad som framför allt är glädjande är att
kommunsektorn till följd av ökade skatteintäkter nu
går mot betydligt ljusare tider. Skatteintäkterna ökar,
som jag nämnde, med 25 miljarder kronor nästa år
jämfört med innevarande år. Och detta ska ses i ljuset
av att de generella statsbidragen ökar med 4 miljarder
kronor. I tider av god ekonomisk utveckling är det
inte längre nivåhöjningarna av de generella statsbi-
dragen som är det enskilt viktigaste tillskottet till
kommun- och landstingssektorn.
Genom en framgångsrik ekonomisk sanering har
vi skapat förutsättningar för en utveckling av väl-
färdssektorn, förutsättningar att klara de utmaningar
som kommun- och landstingssektorn står inför fram-
över. Det har varit en uppgift som en socialdemokra-
tisk regering fick väljarnas förtroende att genomföra i
valet 1994 efter ett antal år av ekonomisk politik som
ledde Sverige in i ett moras, på randen till konkurs.
Det är viktigt att påpeka, Per Landgren, att det är
tack vare en framgångsrik ekonomi som förutsätt-
ningar nu skapas för att klara av att hantera de viktiga
välfärdsutmaningar som vi står inför. En sådan väl-
färdsutmaning är att klara av uppgifterna inom vård-
och omsorgssektorn.
Genom försvarsuppgörelsen kommer sammanlagt
8 miljarder kronor att satsas på utveckling av svensk
sjukvård med start från 2001. Redan i dagsläget råder
dock ett ökat behov inom t.ex. primärvård, äldreom-
sorg och psykiatri. Därför föreslår regeringen att
ytterligare 1 miljard tillförs vård- och omsorgsområ-
det 2001. Totalt satsas alltså 9 miljarder på utveckling
av svensk sjukvård under åren 2001-2004.
För att uppehålla mig vid Per Landgren tycker jag
att han borde ta sig en funderare på vad kristdemo-
kratisk politik i praktiken betyder. Om jag inte har
förstått saken alldeles fel bär Kristdemokraterna det
politiska ansvaret för situationen i Stockholms läns
landsting och för det totala kaoset i Västra Götalands
läns landsting.
I Stockholms läns landsting går skattesänkningar
före satsningar på utveckling av sjukvården. Där
återinförs sjukvårdsavgifter för barn, och där är pri-
vatiseringen den fråga som står högst på den politiska
dagordningen.
Trots den allmänt goda ekonomiska utvecklingen
som vi kan se framför oss finns det fortfarande kom-
muner och landsting som brottas med en svag eko-
nomi, ofta till följd av yttre strukturella faktorer, som
t.ex. en svag tillväxt i regionen, negativ befolknings-
utveckling eller obalans i åldersstrukturen.
Jag kan dela Lena Eks uppfattning om att regio-
nalpolitiken står inför stora utmaningar framöver när
det gäller den obalans som växer fram i Sverige.
Men i avvaktan på framgång och resultat när det
gäller regionalpolitiken - det kommer ju inte över en
dag, inte ens om Lena Ek skulle få bestämma - krävs
det ekonomiskt stöd till kommuner och landsting som
har kvarstående ekonomiska problem.
Jag måste säga att jag är utomordentligt förvånad
över Centerpartiet. De sitter i ledningen eller delar
ansvaret i många av de kommuner som har ekono-
miska problem till följd av en stark befolkningsut-
flyttning. Ändå går de emot regeringens förslag om
att inrätta kommundelegationen och sätta av resurser
för att hjälpa till att klara en överbryggning, en
strukturförändring i kommunerna, på ett bra och ba-
lanserat sätt. Jag tycker att det är utomordentligt för-
vånande att Centerpartiet lierar sig med Moderaterna
och Folkpartiet när det gäller frågan om att ge ett stöd
för att klara av strukturförändringen och verksamhe-
ten i de kommuner som har kvarstående ekonomiska
problem.
Kommundelegationen och bostadsdelegationen -
bägge delegationerna är centrala och viktiga för att
hjälpa kommuner i en utsatt position - har för 2000
och 2001 sammanlagt nästan 4 miljarder till sitt för-
fogande för att kunna hjälpa till att klara den nödvän-
diga strukturförändringen och uppnå ekonomisk ba-
lans i ordnade former. Det är något märkligt att Lena
Ek avvisar dessa insatser.
Fru talman! Några år in på det nya seklet kommer
kommun- och landstingssektorn att ställas inför några
markanta utmaningar. Det handlar bl.a. om demogra-
fiska förändringar som en åldrande befolkning och
låga födelsetal för med sig. Det handlar om stora
pensionsavgångar och påföljande stort rekryterings-
behov till den kommunala och landstingskommunala
sektorn.
För några år sedan såg den kommunala verksam-
hetens framtid mörk ut. Nu tycks de mest pessimis-
tiska spådomarna om den framtida krisen komma på
skam. Kommunerna och landstingen har betydligt
bättre ekonomiska förutsättningar. Det är kanske inte
så, som vi har trott och som vi har läst i olika rappor-
ter, att utmaningen med den åldrande befolkningen
kommer att bli så omfattande och kostsam som vi
tidigare har befarat.
Långtidsutredningen presenterade för några dagar
sedan en rapport som visar att kostnadsutvecklingen
för den åldrande befolkningen inte kommer att bli så
omfattande som vi tidigare har trott. Vi lever allt
längre men utnyttjar sjukvården främst under de sista
levnadsåren. Enligt långtidsutredningen kommer den
förändrade befolkningssammansättningen att medföra
en ökad volym i äldreomsorgen med 22 % fram till
2030. Det ska jämföras med en volymökning på
57 %, som vi tidigare har räknat med, för samma
period.
Vi kan i dag också konstatera, och det är den and-
ra glädjande faktorn, att intresset för att arbeta inom
vård och omsorg har ökat bland ungdomar under det
senaste året. Detta visas bl.a. i 1998 års ungdomsba-
rometer.
En av de stora och viktiga utmaningar som kom-
mun- och landstingssektorn står inför är att klara av
personalrekryteringen. Det handlar då om att öka
statusen för vård- och omsorgsyrkena och om att
utveckla personalens delaktighet i och medinflytande
över arbetet. Men det handlar också om - vilket jag
brukar påpeka när jag är ute och talar om kommunal
ekonomi - att fånga upp och ta till vara all den kom-
petens och erfarenhet som i dag är så gott som ute-
stängd från den reguljära arbetsmarknaden.
Jag talar här om den stora grupp personer med
utländsk bakgrund. Här har vi alla ett mycket stort
ansvar. Vi har inte råd att utestänga denna grupp från
arbetsmarknaden. För mig är det uppenbart att före-
tag, kommuner och organisationer med en genom-
tänkt och långsiktig strategi för ökad mångfald kom-
mer att ha en klar fördel när det gäller att locka till sig
de bästa personalresurserna i framtiden. Att utnyttja
och använda sig av den stora kompetens och erfaren-
het som finns bland den invandrade befolkningen
kommer att bli en av de stora utmaningarna för kom-
mun- och landstingssektorn framöver.
Genom att alla människor blir delaktiga i vårt
samhälle säkrar och fördjupar vi demokratin. På så
sätt befäster vi också alla människors rätt till ett bra
liv oavsett kön eller ålder, oavsett social och etnisk
bakgrund och oavsett var i landet man bor.