Fru talman! Sverige byggs underifrån och uppåt i
olika nivåer av gemenskaper. Individer ingår i famil-
jer, dvs. naturliga gemenskaper med relationer som
människan föds in i. Därefter kommer det civila sam-
hällets övriga gemenskaper och fortsätter med lokala
och regionala politiska gemenskaper till den statliga
nivån. På den internationella politiska sidan kommer
organisationer och sammanhang mellan länder, t.ex.
EU och FN.
I en kristdemokratisk vision av Sverige följer
samhällets olika delar ett subsidiärt mönster. Varje
nivå är till för att lösa uppgifter som inte på ett till-
fredsställande sätt kan lösas på en lägre nivå. Varje
gemenskapsnivå är i första hand kompletterande till
de lägre och inte avsedd att ersätta eller beröva vare
sig deras uppgifter eller frihet.
De naturliga gemenskaperna, fru talman, motive-
rar en maktfördelning sinsemellan. En familj har sina
uppgifter och mål som inte kommunen ska ta över.
Familjen har också rättigheter som kommunen ska
respektera. På samma sätt har kommunsektorn upp-
gifter och mål som staten inte ska ta över. Kommu-
nala rättigheter ska respekteras av staten såsom de har
erkänts av staten genom den kommunala självstyrel-
sen.
Kommunens roll är att vara subsidiär, stödjande, i
förhållande till de gemenskaper som bygger upp
kommunen; landsting och regioner ska vara subsidiä-
ra i förhållande till de gemenskaper som bygger upp
dem och staten i sin tur till det som bygger upp staten.
Bestämmanderätten över sådant de såväl naturligt
som effektivast kan sköta själva ska också respekte-
ras.
Den logiska konsekvensen av detta resonemang är
en makt- och uppgiftsfördelning enligt det som på
kontinenten kallas just subsidiaritetsprincipen. Bevis-
bördan ligger t.ex. på staten i förhållande till kommu-
nerna för att motivera om staten ska bestämma om
uppgifter som ligger eller borde ligga på kommuner-
na. Det ingår även i den subsidiära rollen att vid be-
hov värna medborgares rättigheter gentemot mellan-
liggande nivåer.
Ytterligare en logisk konsekvens är att regering
och riksdag skapar en ekonomiskt stabil grund för
den kommunala respektive regionala självstyrelsen
med legitima och stabila skattebaser så att den kom-
munala sektorn, med viktiga uppgifter som undervis-
ning, äldreomsorg, sjukvård etc., blir mindre sårbar i
konjunktursvängningar.
Lagar, för att nu bli lite rättsfilosofisk, går enligt
kristdemokratisk uppfattning tillbaka på och bör har-
moniera med naturliga rättigheter, såsom jag har
skisserat ovan. En motsatt uppfattning som präglat
mycken politik, även i denna kammare, är att lag i
grund och botten inte är något annat än en befallning
som får stöd av hot eller sanktion. Hoten står den som
äger makten för.
Låt mig nu ge några exempel inom detta utgifts-
område där staten stiftar lag gentemot kommunsek-
torn utifrån maktperspektiv och inte utifrån rättighet-
sperspektiv, där staten alltså bortser från dessa ovan
refererade rättigheter och enbart använder maktspråk.
Jag vill inte sticka under stol med, fru talman, att jag
är mycket intresserad av att senare höra statsrådets
synpunkter på den kommunala självstyrelsen, mitt
tidigare resonemang och det som nu följer.
Vi konstaterar inledningsvis att kommunsektorn
under de senaste mandatperioderna använts som ett
instrument, nu i den socialdemokratiska regeringens
saneringspolitik. Till följd av successivt ökade all-
männa egenavgifter sedan 1995 har kommunsektorns
skatteintäkter minskat med drygt 18 miljarder kronor,
eftersom egenavgifterna är avdragsgilla. Till detta
kommer statliga reformer om ett ökat kommunalt
ansvarstagande som inte finansierats av staten enligt
den tidigare knäsatta finansieringsprincipen, t.ex.
assistansersättningen inom LSS.
Det kraftigt ökande antalet äldre medborgare och
de höga födelsetalen i början av decenniet har dess-
utom krävt en kraftig utbyggnad av skola, vård och
omsorg samt annan kommunal service. Det kraftiga
skattebortfallet på grund av egenavgifterna och endast
etappvisa men nu äntligen inledda återföringar i form
av ökade statliga bidrag har krävt ett stort föränd-
rings- och omstruktureringsarbete inom kommun-
sektorn för att uppnå ekonomisk balans. Det har varit
både negativt och positivt. Verksamheten har ofta en
hög effektivitet och god kvalitet, men samtidigt ut-
nyttjas personal ofta alltför hårt. Arbetsmotivation
och arbetsglädje måste återställas.
Detta första exempel visar något jag skulle vilja
kalla en instrumentalisering av kommunsektorn av
statsfinansiella skäl. Utifrån ett rättighetsperspektiv är
kommunerna däremot mål i sig.
Mitt andra exempel gäller balanskravet. Många
kommuner och landsting tycks trots hårda besparing-
ar inte kunna klara balanskravet i ekonomin år 2000. I
regeringens förslag till budget för år 2000 och utgift-
stak för de närmaste två åren har därför medel avsatts
för att stödja kommuner med avsevärda ekonomiska
svårigheter. Vi har stöttat detta. Beslutet om denna
kommunakut förstärker dock intrycket av att tillväxt-
främjande åtgärder uteblivit, att utjämningssystemet
inte fungerar och att kommunernas skattebas måste
utökas för att klara de kommande årens stora åtagan-
den, främst inom äldreomsorgen.
För att långsiktigt trygga god vård och omsorg
måste kommunernas ekonomi utvecklas från en för-
valtande nivå som med liten marginal klarar balan-
skravet till en utvecklande ekonomi som tål tillfälliga
påfrestningar.
Äldreberedningen och HSU 2000 är två utred-
ningar som presenterats det senaste året och som
gemensamt visar att kommuner och landsting behöver
rejält förstärkta resurser. Detta försöker vi också
tillgodose genom att till kommunsektorn lägga på 1,1
miljard utöver det regeringen föreslagit för år 2000.
Mitt tredje exempel, för att nu bli mer detaljerad,
är den som det synes underfinansierade maxtaxan
inom förskolan. Maxtaxan är inte bara ytterligare ett
sätt att med ekonomiska medel söka styra barnfamil-
jernas val av barnomsorg. Den tvingar också med all
sannolikhet kommunerna att prioritera bort annan
angelägen verksamhet för att finansiera det socialde-
mokratiska vallöftet. Regeringen har hittills avsatt 1,7
miljarder år 2001 och 3,4 miljarder år 2002 till allmän
förskola, rätt till förskola för barn till arbetslösa samt
maxtaxa inom förskola och skolbarnsomsorg.
Förutom att reformen såvitt jag kan begripa - och
jag vill gärna, fru talman, höra ministerns kommentar
till detta - är ett brott mot den kommunala självsty-
relsen som jag har skisserat ovan och förmodligen
mot den av staten knäsatta finansieringsprincipen
kostar den åtminstone, men därom kan man tvista,
enligt beräkningar som gjorts av Kommunförbundet
omkring 8,7 miljarder kronor.
Det finns alltså risk för att förslag som maxtaxan,
med en otillräcklig finansiering, tvingar kommunerna
att minska resurser till angelägna saker, som vård och
annat, och att det sker undanträngningseffekter även
på andra områden. Denna övervältring från statens
sida kan jag inte riktigt se stämmer överens med det
rättighetsperspektiv som jag tidigare skissat.
Mitt fjärde exempel rör kommunernas eget bo-
stadsbestånd. På detta område finns det också anled-
ning att verka för en strukturförändring som gör att
kommunerna påtagligt minskar sina, och därmed
skattebetalarnas, risker, vilka följer av stora åtagan-
den på bostadsområdet.
Kommunala utförsäljningar av bostadsbolag ska
inte, enligt min mening, motverkas från statligt håll,
som sker med den nuvarande socialdemokratiska
politiken. Verksamheten i kommuner och landsting
ska vara gemensamt finansierad, men vem som utför
den på det här området är inte det betydelsefulla.
Mitt femte exempel gäller det kommunala utjäm-
ningssystemet. Alla kommuner och lands-
ting/regioner ska ha likvärdiga förutsättningar för sin
verksamhet och service, oberoende av skattekraft och
opåverkbara strukturella kostnader. Därom är vi helt
överens.
Enligt vår mening går dock den nuvarande ord-
ningen med inomkommunal utjämning emot grundla-
gens intentioner med den kommunala självstyrelsen.
Den går även emot lokaliseringsprincipen och den
kommunala beskattningsrätten.
Systemet med inomkommunal utjämning leder
med jämna mellanrum till allvarliga motsättningar
mellan kommuner och mellan landsting. När vissa
kommuner och landsting betalar stora summor i av-
gift och andra får del av bidrag i motsvarande ut-
sträckning skapas också möjligheten till och före-
ställningen om att medel från en kommun används till
olika icke lagstadgade verksamheter eller investe-
ringar i en annan.
Vi kristdemokrater anser att det enligt subsidiari-
tetsprincipen är staten som ska stödja kommunsektorn
och utjämna de opåverkbara förutsättningar som
föreligger mellan kommuner och landsting. Vi anser
också att hela behandlingen från statens sida ska ske
utifrån ett rättighetsperspektiv, där man ser kommu-
ner och landsting som naturliga gemenskaper med
rättigheter som uttrycks i kommunal självstyrelse.
Tack, fru talman!