Fru talman! I allt väsentligt instämmer jag i det
som statsrådet Lövdén tagit upp i sitt anförande och i
många av sina repliker.
Jag skulle ändå vilja börja med att förklara vissa
grundläggande skillnader mellan de borgerliga parti-
ernas sätt att se på kommunsektorn och hur vi i
Vänsterpartiet ser på denna gemensamma sektor.
Vår grundidé är devisen: Av var och en efter för-
måga åt var och en efter behov. Sektorn är solidariskt
finansierad och vi använder den för att rättvist fördela
resurser för de behov som människor har framför allt
av vård, skola och omsorg.
Enligt det borgerliga synsättet är människan kund
på en marknad i stället för medborgare i ett samhälle.
Kunden är isolerad från sina medmänniskor. Hon
fattar sitt beslut - köpa eller inte köpa - utifrån sina
egna kortsiktiga önskemål. Kunden behöver inte
argumentera och resonera, inte tänka på långsiktiga
konsekvenser eller på hur det egna beslutet påverkar
andra. Kundens "rösträtt" är graderad efter ekono-
miska tillgångar, s.k. köpkraft.
Om var och en strävar efter att maximera sin egen
nytta blir resultatet genom marknadens osynliga hand
det bästa tänkbara. På medborgare ställs det högre
krav. Medborgare ingår i ett demokratiskt kollektiv.
En ensam medborgare är en självmotsägelse. Som
medborgare måste vi resonera, diskutera, ta ställning
för och emot och komma fram till ett beslut. Hur
använder vi bäst våra gemensamma resurser? Vi
måste tänka långsiktigt.
I ett samhälle där vi aldrig är medborgare utan där
vi reduceras till kunder på en vårdmarknad, en skol-
marknad, en kulturmarknad, en pensionsmarknad, en
arbetslöshetsförsäkringsmarknad osv. förtvinar de-
mokratin.
En grundläggande skillnad mellan privat närings-
liv och gemensam sektor är att privata företag produ-
cerar för vinst, medan kommuner och landsting pro-
ducerar nyttigheter, bruksvärden, för att tillfredsställa
bestämda behov.
Därför anser vi att modeller hämtade från nä-
ringslivet inte är en lösning på den gemensamma
sektorns problem. I stället vill vi utveckla de demo-
kratiska former för beslut, inflytande och förvaltning
som skapats inom den gemensamma sektorn.
De förtroendevalda politikernas ansvar är att se
till helheten och förvalta de gemensamma resurserna
på ett sådant sätt att invånarnas intressen och önske-
mål tillgodoses både på kort och på lång sikt. Den
gemensamma sektorn är det främsta demokratiska
redskapet för att skapa förutsättningar för uthållig
tillväxt och för att påverka fördelningen av inkomster
och kapital. Vi menar att en stark och effektiv gemen-
sam sektor är en förutsättning för en väl fungerande
ekonomi - en ekonomi som inte bidrar till ökade
klyftor utan som befrämjar jämlikhet, jämställdhet,
ekologisk och regional balans och människors kreati-
vitet.
Fru talman! Med detta som utgångspunkt arbetar
Vänsterpartiet för att ge kommuner och landsting
ekonomiska förutsättningar för att ge likvärdig kom-
munal service till alla oavsett var de bor i landet.
Vi behandlar i dagens kammardebatt förslag i
budgetpropositionen till anslag för budgetåret 2000
inom utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommu-
ner, och motioner som väckts i samband med den. Vi
behandlar också ett antal kommunalekonomiska mo-
tioner som lagts under den allmänna motionstiden.
Vänsterpartiet yrkar bifall till hemställan i betänkan-
det och avslag på samtliga reservationer.
Fru talman! Ekonomin har förbättrats. Arbetslös-
heten minskar och sysselsättningen ökar, kanske inte
så starkt som vi vill, men ändå går det i rätt riktning.
Skatteintäkterna förbättras både för stat och kommu-
ner som ett resultat av sysselsättnings- och reallöne-
ökningar.
Reduceringen av egenavgifterna på 4,8 miljarder
påverkar skatteunderlaget positivt i kommunerna.
Genom det kommunala inkomstutjämningssystemet
kan de ökade skatteintäkterna komma alla kommuner
till gagn. Mer resurser tillförs alltså kommuner och
landsting. De 200 kronor som alla löntagare betalar i
statsskatt innebär att 1,3 miljarder förs till kommu-
nerna. För att hjälpa kommuner i kris kan Kommun-
delegationen och Bostadsdelegationen disponera
nästan 2 miljarder per år 2000 och 2001. För 2001
reserveras också en miljard för vård och omsorg.
Men allt är inte bra. Det är ett nationellt problem
att tillväxten ser olika ut i landets regioner. En tydlig
konsekvens är den alltmer accelererande utflyttning-
en. Lena Ek har varit inne på detta tidigare. 210 av
landets 289 kommuner redovisar en minskad folk-
mängd. Landstingen som helhet har fortfarande en
ansträngd ekonomi. Det är fortsatt strama tider för
landets kommuner och landsting. Trots ökad ekono-
misk tillväxt och ökat skatteunderlag anser t.ex.
Kommunförbundet utrymmet för kommunernas verk-
samhet vara högst begränsat. Tillskotten av resurser
går till att i första hand klara balanskravet och bara
delvis till att parera de kontinuerligt ökade behoven
på äldresidan. Det är viktiga synpunkter att tänka på i
det fortsatta arbetet med budgeten inför kommande
år.
Fru talman! Varken Moderaterna eller för den
delen Kristdemokraterna verkar se den regionala
obalansen som ett problem. Den regionala obalansen
existerar inte i den moderata verkligheten. Modera-
ternas recept för att förbättra kommunernas ekonomi
är ökad tillväxt genom fler sysselsatta som i sin tur
skapar ökade skatteintäkter. Så långt kan jag hålla
med, men jag kan inte se logiken i att det ska ske
genom avreglering av arbetsmarknaden, en mer flexi-
bel lönebildning eller en lägre skatt på investeringar
och arbete. Det handlar alldeles för mycket om dy-
namiska effekter av ideologisk karaktär. Det är en
logisk kullerbytta att påstå att sänkta skatter innebär
mer resurser till kommuner och landsting. Att sänka
skatten för att få mer resurser till kommunsektorn
måste i det här sammanhanget vara i allra högsta grad
kontraproduktivt.
En annan ideologisk trolleriformel är att privatise-
ring skulle ge skattebetalarna både billigare och bättre
vård, skola och omsorg. Verkligheten har visat på
motsatsen. Det har varit svårt att hålla totalkostnads-
kontrollen. Man skapar en konstgjord marknad där
det görs ständiga förändringar i spelregler och pris-
sättning beroende på den ekonomiska situation som
kommunen eller landstinget har. Kvalitetsförbättring-
ar går inte att utläsa. Medborgarnas insyn försämras.
Fru talman! Moderaterna, Centerpartiet och Folk-
partiet vill avskaffa anslaget till Kommundelegatio-
nen och till viss del Bostadsdelegationen. Att mode-
rater och folkpartister vill avskaffa det riktade stödet
kanske inte förvånar mig, men jag är lika förvånad
som Sonia Karlsson och statsrådet Lövdén över att
också centerpartisterna sällar sig till denna skara. Det
överraskar nog många med mig, speciellt med tanke
på att Centerpartiet säger sig vilja måna om de kom-
muner och landsting som har det svårt på grund av
strukturella problem, t.ex. att befolkningen minskar.
Jag blir inte mindre undrande med tanke på att det
också finns en koppling mellan Kommundelegationen
och de orter som kommer att drabbas av försvarsned-
skärningar, där Centerpartiet spelar en central roll. En
av dem som sitter med i Kommundelegationen är
centerpartist och finns också med i försvarsuppgörel-
serna. Kan man lita på att centerpartisterna kommer
att arbeta med de här frågorna på ett seriöst sätt när
moderpartiet inte tror på Kommundelegationen?
Idealet vore naturligtvis att man inte skulle behöva en
kommun- eller en bostadsdelegation. Men man måste
utgå ifrån de faktiska ekonomiska förhållandena.
Stödet behövs under en övergångsperiod. Kommunal
verksamhet är en viktig del i infrastrukturen.
Vänsterpartiet har aktivt bidragit till att anslaget
förstärktes. Det är samtidigt viktigt att poängtera att
det handlar om en individuell prövning av varje an-
sökning, och en aktiv och ömsesidig dialog ska ske
mellan den som ansöker och Kommundelegationen.
Det får inte bli några tendenser som liknar tvångsför-
valtning. För övrigt kommer Vänsterpartiet att aktivt
medverka för att resultatet av Kommundelegationens
arbete får avsedd effekt.
Fru talman! Avslutningsvis ska jag nämna något
om de motioner som berör kostnads- och inkomstut-
jämningssystemet. Till Per Landgren vill jag säga:
Den kommunala sjävlstyrelsen är starkare i Sverige
än i de flesta andra länder. Det anges i regeringsfor-
men som en av folkstyrelsens grunder. Den kommu-
nala beskattningsrätten har emellertid kringskurits
genom olika beslut under 90-talet. Vänsterpartiet
tycker att det har varit bra att ansvaret för den offent-
liga välfärden - skola, vård och omsorg - tagits över
av kommuner och landsting. Det gagnar demokratin,
men för att den kommunala självstyrelsen ska fungera
krävs att kommunerna garanteras likvärdiga ekono-
miska förutsättningar.
Vi hade nyligen, så sent som i juni i år, en grund-
lig debatt om inkomst- och kostnadsutjämningssys-
temet. Det finns en grundläggande skillnad mellan
framför allt moderaterna och oss. Moderaterna vill
avskaffa systemet. Kritiken riktas hårdast mot inkom-
stutjämningssystemets långtgående inkomstutjäm-
ning. Man talar om pomperipossaeffekter, vilka i
praktiken aldrig har visat sig vara reella.
Vänsterpartiet kommer att medverka till att be-
folkningsförändringarnas konsekvenser för kommu-
nernas verksamhet och ekonomi beaktas i kostnads-
utjämningssystemet och att merkostnaderna för hälso-
och sjukvård i storstadsregioner och glesbygd får en
rättvis behandling. Med förtur behandlas kompensa-
tion för befolkningsminskning i landsting. Vi ser även
över inkomstutjämningssystemets eventuella pompe-
ripossaeffekter. Dessutom har arbetet med analys av
jämställdhetsaspekterna i utjämningssystemet påbör-
jats, och vi ser fram emot att det blir klart.