Fru talman! Först vill jag säga att antingen sade
jag fel eller också har Jan Bergqvist hört fel. Det jag
sade när det gäller Riksbankens förvaltning är vad
som står i vårt särskilda yttrande: Riksbankens för-
valtning för åren före 1998 har dessutom tidigare
prövats av finansutskottet och riksdagen utan närmare
kommentarer. Om jag sade att det var för 1998 var
det alltså en ren felsägning från min sida som jag i så
fall beklagar.
Sedan förstår jag av Jan Bergqvist att den här
granskningen nu är en frukt av Riksdagsutredningen.
Vi skall blicka bakåt. Det håller jag med om. Jag
tycker att Jan Bergqvist har alldeles fel när han försö-
ker göra gällande att vi skulle vara emot ett allmänt
utvärderande bakåt. Så är det ju inte alls - tvärtom.
Problemet uppstod ju när vi fick den ursprungliga
text som majoriteten hade tänkt sig skulle bli fi-
nansutskottets betänkande. Då såg vi de politiska
undertoner som fanns. Vi såg att majoriteten sökte
sak med Riksbanken. Vi såg att Vänsterpartiets favo-
ritformuleringar liksom var späckade in i detta betän-
kande. Då uppstod naturligtvis misstanken att det här
var ett pris som socialdemokraterna fick betala för att
Vänstern skulle ställa upp på den tuffa hanteringen av
utgiftstak och annat.
Jag vet inte om detta är en riktig eller en väl djärv
hypotes. Jan Bergqvist kommer naturligtvis att förne-
ka det. Men det intryck som den här texten gav var att
det var ett politiskt dokument där man sökte sak med
Riksbanken av politiska skäl.
Nu skulle jag vilja ställa en fråga till Jan
Bergqvist, som tydligen är väldigt intresserad av de
exakta effekterna av olika ränteuppgångar och ränte-
nedgångar. Håller han med Riksbankens analys att
om man skulle ha klarat av att hålla sig till KPI-målet
hade detta krävt att man skulle ha hållit en högre
styrränta än den som man nu faktiskt har hållit?